PM Nilsson: En mörk historia I gårdagens DN intervjuades den tyska journalisten Jutta Rabe, mest känd för att i somras ha arrangerat dykningar på Estonia i samarbete med amerikanen Greg Bemis. Artikeln publicerad 010110 Läs det DN:s "kulturartikel" om Jutta Rabe från 010109 här
Hon arbetar nu med ett nytt medium för att driva tesen om att Estonia sänktes med berått mod och inte av dåligt svetsat bogvisir och 24 sekundmeters vind på öppet hav. I höst kommer hon med filmen ”Code: Baltic Storm” vars intrig lär gå ut på att ryska säkerhetstjänsten tvingades sänka färjan eftersom amerikanerna stulit ett nytt och hemligt ryskt antimissilvapen.
Jutta Rabe tycks nu ha förbrukat sitt förtroende hos de stora tyska redaktionerna. På Der Spiegel är hon i alla fall inte välkommen längre.
Men under påfallande lång tid var tyska medier öppna för reportage och nyheter om Estonia som svenska tidningar aldrig skulle publicera, möjligen med undantag från Finanstidningens kultursida.
I Tyskland tyckte redaktörerna på stora ansedda tidningar att bomber, sabotage och maffia mycket väl kunde lanseras som förklaringar till färjekatastrofen. I Sverige fnös samma yrkeskategori åt vad man ansåg var konspirationsteorier.
I Tyskland kallas Jutta Rabe undersökande journalist. I Sverige är hon en galen gravskändare.
Skillnaden beror inte bara på att tyska medier gick det tyska varvets ärenden, utan också på att det svenska samhället har en rätt exotisk självbild.
I Sverige litar man på staten och dess funktioner. Här är det möjligt för jordbruksministern att vägra BSE-test på kor. Hon vill ju bara folks bästa. Att ministrar i andra EU-länder avgår på löpande band när samma vägran konfronteras med sjuka djur ändrar ingenting. Och det blir ingen folkstorm när militären säger att Balkanpersonal inte behöver hälsokontrolleras, trots att andra nationer nu tar Balkansyndromet på högsta allvar.
Svenskar tror att utredningar verkligen tar reda på hur det ligger till, att polisen gör vad den ska och att politiker talar sanning.
Om man tror något annat riskerar man utfrysning. Om man till exempel letar efter andra förklaringar än teorin att förre statsministern Olof Palme råkade bli mördad av en man som råkade gå på Sveavägen blir man klassad som privatspanare och därmed stämplad som galning.
I andra länder tror man dock ofta något annat om stater och därmed också om Sverige. I tyska medier florerar till exempel bilden av Sverige som ett mörklagt land, ett samhälle som har en historisk benägenhet att tysta ner, hemlighålla och glömma bort. Ett land som aldrig lyckas reda ut sina offentliga olyckor och vars politiska elit samfällt offrar individer om det gagnar nationens intresse.
I USA kan man stöta på samma Sverige-bild. Den mycket UD-kritiska rapporten om
Raoul Wallenberg har till exempel amerikanska avsändare.
Kraften i den offentliga sanningen är en stor tillgång för det svenska samhället. Den skapar tillit. Att tro på sina politiska företrädare är också att tro på politikens förmåga.
Men kärleken till förnuft och rationalitet bör inte vara blind. En viss misstro mot statens företrädare är sund. Men framför allt bör vi vårda våra rättshaverister med större omsorg. Att stämpla avvikare så hårt som svenskarna gör är ett sektbeteende som känns rätt olustigt.
--------------------------
 | M/S ESTONIA S Ä N K T ¿ |