POTSDAM. Journalisten Jutta Rabe kräver att "Estonia"-olyckan undersöks på nytt. Och hon är beredd med nya påtryckningsmedel - till hösten kommer "Code: Baltic Storm". Den första spelfilmen om katastrofen. DN:s Mattias Lundell reste till Berlin för att träffa den häftigt kritiserade Rabe - som är övertygad om att fartyget sprängdes och att detta dolts av en internationell mörkläggning.

Snart har fem månader gått sedan Jutta Rabes namn blev förstasidesstoff i Sverige - först som medfinansiär till amerikanen Gregg Bemis dykningar vid "Estonia" och sedan som kvinnan som vill göra en thriller om katastrofen.

Tjugo minuter från Berlin ligger hennes kontor. Området - Babelsberg - förpliktigar. Det var här som den tyska filmindustrin en gång växte fram, men filmcentrat slets ned av nästan 60 år i propagandafilmens tjänst.

I dag syns få spår av Europas mörka historia. På det inhägnade området samsas en rad tyska medieföretag, efter en jättesatsning för att återskapa detta europeiska Hollywood. Utifrån imponerar lokalerna, men Jutta Rabes kontor består av fyra små vitmålade rum som för tankarna till ett trångt öststatskomplex. Hälften av väggarna är tapetserade med bilder och skisser över den kommande filmproduktionen, den andra hälften är helt täckt av protokoll, ritningar och bilder på bogvisir, metallrester, sprängladdningar, låsanordningar och dykare. Överallt ligger videokassetter och manuskript.

Natten till den 28 september 1994 förliste "Estonia". Kritiska röster menar att regeringen i omgångar drivit endast tre frågor med kraft; löftet om bärgning och besluten om övertäckning av vraket och skyddet av gravfriden. Inget av detta har genomförts.

Olycksnatten är väldokumenterad. Bara i Sverige har ett tiotal böcker skrivits om fartygets förlisning. Och från Jutta Rabe kommer snart ännu en bok och den första spelfilmen "Code: Baltic Storm".

Vi träffar henne i ett litet videorum, på det egna produktionsbolaget "Top Story". Varken den bistra minen eller en kraftig förkylning förmår dölja hennes ilska mot svenska medier. Innan den första frågan är ställd utbrister hon:
- Det är otroligt sjukt att skandinaviska reportrar beskriver det som om jag suttit på min kammare och tänkt ut min egen sanning. Jag har arbetat med detta i sex år. Många i Skandinavien vet inte att jag har gjort 14 inslag om "Estonia" i tyska "Spiegel TV".

Jutta Rabes möte med den svenska presskåren sved. Hon säger att det inte bekommer henne, men inflikar att intervjuer numera ges med större omsorg. Kanske var hon inte förberedd - i Tyskland är hennes arbete som journalist och producent föga kontroversiellt, men i Sverige väckte hennes underkännande av tidigare utredningar ilska.
- Om vi hade åkt ut i öknen och grävt upp mumier hade jag kunnat sälja det materialet utan att någon sagt ett ord, men det går tydligen inte med "Estonia", säger Jutta Rabe.

Medierna i de två länderna har intagit helt olika hållning till "Estonia"-olyckan. Redan i mars -95 anklagade Der Spiegel haverikommissionen för att ha påbörjat en bristfällig utredning och för att på felaktiga grunder peka ut det tyska varvet, Meyer Werft, som medansvarigt till olyckan. På kort tid blev denna vinkel den dominerande i tyska medier - utredningen skulle aldrig kunna eller var inte intresserad av att hitta sanningen.

De olika perspektiven märks i synen på den planerade spelfilmen. Bortsett från ett par elaka kommentarer har det i Tyskland varit tyst om planerna.

Första gången Jutta Rabes arbete uppmärksammades internationellt var 1994. Under en reportageresa i Ryssland fann hon uppgifter om olagligt utförda aborter och oetisk forskning på aborterade foster. Det påstådda lagbrottet var användning av en "förbjuden medicin".

I Tyskland var reaktionerna få, men när en rysk privatkanal, NTV, visade inslaget rördes kraftiga känslor upp. Hälsoministeriet hotade Rabe med rättsliga påföljder och landets dåvarande premiärminister Viktor Tjernomyrdin tillsatte en tredagarsutredning. Snart visade det sig att hon saknat verkliga bevis. Medicinen - Nalador - används än i dag i länder som Tyskland, Frankrike och Schweiz.

Trots detta knöts hon snart till tidningen Der Spiegels tv-magasin. Efter det första reportaget om "Estonias" förlisning tog journalistkarriären fart på allvar. Sedan dess har hon prövat nästan samtliga teorier som florerat kring katastrofen - inklusive flera av de mest spektakulära.

Det tar lång tid för Jutta Rabe att förklara varför "Estonia" upptagit sex år av hennes liv. Dagen efter förlisningen fanns hon på plats i Helsingfors. Hon trodde då att en djupt tragisk olycka inträffat, men efter dykningarna, vintern -94, ändrade hon sig.
- Jag fick en känsla av att det pågick en mörkläggning. Jag hade aldrig bevakat en olycka där människor varit tvungna att dölja så mycket. Särskilt gäller det haverikommissionen.

Jutta Rabe hamrar i bordet. Ledamöterna kallar hon omväxlande för galningar och lögnare. För om sanningen är Jutta Rabes mantra - hon upprepar ofta att den är viktigast - så är misstron mot auktoritet hennes drivkraft.
- Jag anser att alla politiker spelar ett maktspel. Deras livsmål är att bli omvalda, därför är det viktigt att du misstror dem.

"Estonia"-filmen "Code: Baltic Storm" har planerats i två och ett halvt år. Idén kom från en vän, Henning Witte, som övertygade henne om "att det fanns en viktig historia att berätta".

Han är den tyske advokat som, för anhörigorganisationen DIS räkning, påbörjade den hittills misslyckade processen mot Meyervarvet, Bureau Veritas och svenska Sjöfartsverket. Förra våren lämnade han uppdraget och är - precis som Jutta Rabe - övertygad om att den verkliga olycksorsaken dolts. I boken "M/S Estonia sänktes" presenterar han de flesta konspirationsteorierna kring "Estonia" - enligt den egna nätsidan estoniagate.com - "det värsta massmordet i modern svensk tid".

Jutta Rabe säger att det inte var "den första tanken", men medger att filmen kan användas för att föra ut deras sanning. Historien satte de i händerna på den kanadensiske manusförfattaren Joe Gaudet.
- Det var ett medvetet val att ta in någon som befann sig på utsidan, som kunde ta bort våra knäppa idéer.

För att klara finansieringen skaffade man en dansk medproducent, Timo T Lahtinen, som utan framgång sökte pengar i Sverige och Norge. Norska filminstitutet menade att projektet saknar anknytning till det egna landet, medan flera i Sverige uttryckte tveksamhet inför manuset och en ovilja att blanda sig i ett spekulativt projekt om "Estonia".

Jutta Rabe vill inte prata om pengar:
- Det finns ingen anledning för mig att lämna ut namn så att svenska medier kan börja jaga även dem.

Projektet beräknas kosta nästan 50 miljoner kronor, en summa som Jutta Rabe säger att Top Story lyckats få ihop. 8Êmiljoner kronor är statligt filmstöd, från länder där "Estonia"-olyckan inte är lika kontroversiell. Ett tyskt filminstitut (FFA) står för 6,66 miljoner kronor och det danska filminstitutet (DFI) har lagt till drygt 1,4 miljoner kronor.
- Det enda tvivel vi kände var huruvida folk vill se en lång katastroffilm, men manuset visade att filmen är mer än så. Det känns som en angelägen politisk thriller, säger Maja Dich på det danska filminstitutet.

När DN kontaktade Jutta Rabe skrev hon att "vi kommer enbart berätta sanningen i filmen". I dag är det ett uttalande som hon värjer sig för.
- Den bygger delvis på min historia och delvis på Hennings. Vår egen historia är tillräckligt stark - vi har båda hotats, gjort noggranna undersökningar och kommit nära inpå sanningen. Vi har sett vem som har gjort vad och varför.

När hon skall beskriva thrillern jämför hon den med andra konspirationsfilmer:
- "JFK" finns definitivt med på listan, trots att den var tråkig, och "Insider" där någon som kommer ut med sanningen motarbetas av alla. Kanske finns vissa likheter med Costa-Gavras gamla filmer "Försvunnen" och "Z".

Enligt henne handlar filmen om en kvinnlig journalist och en manlig advokat som undersöker olyckan. Han har förlorat sin son, men inser att pojken kan ha överlevt och kidnappats. Journalisten stöder honom, sedan källor berättat om mörkläggningen.

Utförligare än så vill Jutta Rabe inte vara. Innan filmen är färdig hoppas hon att resultaten från dykexpeditionen skall ha föranlett en ny utredning.
- Nu vet vi att en explosion inträffade, åtminstone vid de två metallbitar vi har testat. Därför är vi nu på ruta ett, där kommissionen skulle ha börjat 1994. Utöver detta vill jag inte spekulera - från och med nu vill jag höra mer av sanningen och mer riktiga fakta.

Trots detta ångrar hon inte tidigare reportage och spekulationer. Inte heller att hon skall göra en film som fortsätter att spekulera.

I det manus som cirkulerat i Sverige sänktes "Estonia" av rysk säkerhetstjänst. Fartyget användes frekvent till smuggling och transporterade på förlisningsnatten ett hemligt vapensystem - ett slags ryskt "stjärnornas krigs"-projekt - som stulits för att skeppas till USA. När rysk militär fick reda på planerna beslutade man att spränga färjan. Detta fick absolut inte komma ut - den amerikanska militären kände ju till riskerna - så historien mörklades av svensk och amerikansk militär.

Historien om pojken (Max) som försvunnit är central. I slutet återfinns han i USA av journalisten Julie (Jutta) och advokaten Henrik (Henning).

Handlingen bygger i så fall på en rad konspirationsteorier och uppgifter som Jutta Rabe fört fram i tidigare reportage. Sedan 1995 är hon övertygad om att åtta personer överlevde katastrofen och försvann under mystiska omständigheter. Två år senare hörde hon talas om en hemligstämplad Säporapport - enligt vilken de åtta gömts och tvingats leva i USA.

I den så kallade Felixrapporten, författad 1996 av en före detta KGB-agent, hävdas att "Estonia" var navet i den ryska maffians smuggling och att fartyget sjönk när fartygets kapten dumpade en knark- och metallast. Samma år fick Jutta Rabe uppgifter från haverikommissionens estniske ordförande, Andi Meister, som hoppat av efter interna bråk. Han påstår att ett hemligt vapensystem smugglats och att de officiella dykningarna koncentrerades på att finna en diplomatväska innehållande ritningar över detta.

Manuset och finansieringen är nu ordnad. Men trots att inspelningen är planerad till februari så är rollerna inte besatta. Teamet hoppas få Hollywoodstjärnorna Julia Ormond (som journalisten) och Martin Sheen (i en gästroll som amerikansk general).

Jutta Rabe säger att förhandlingar pågår, men att hon "inte har bestämt om vi verkligen skall ha Ormond". Dessutom är den tyske skådespelaren Jürgen Prochnow och "en känd skandinavisk skådespelare" (som advokaten) kontrakterade. Hon säger att denne inte namngivits eftersom "det skulle skapas ett stort tryck på honom i hans hemland".

Eftersom Jutta Rabe inte vill "fortsätta spekulera" kan hon heller inte ta fram de bevis som manuset bygger på. Detta har varit en genomgående tendens i hennes framträdanden - nya bevis har aldrig visats offentligt.

Den senaste månaden har detta väckt stark kritik i Sverige. Och det är inte första gången svensk press riktar anklagelser mot henne.

Före dykningarna förnekade Rabe och Bemis att Meyervarvet skulle finansiera eller ha representanter på plats. Trots detta upptäcktes en av deras ledande experter, sjökapten Werner Hummel, ombord.

När frågan kommer upp exploderar Jutta Rabe. Hon säger att han transporterade ny utrustning till platsen, "som en tjänst".
- Jag är inte en domare som måste ge alla lika chanser, jag är involverad. I stället för att gnälla på mig kan ni spendera era egna pengar eller gå till politikerna och se till att de tar rätt beslut eller kritisera de arslena som inte gjorde sitt jobb i kommissionen. Jag och Gregg Bemis har gått över 200.000 DM back.

Trots detta medger hon gärna att varvet stod överst på listan över tänkbara sponsorer - att dykningarna finansierades av henne själv och Gregg Bemis berodde på att de inte var intresserade av att medverka.

Expeditionen har haft sitt pris. Jutta Rabe kan närvara vid tagningarna i Danmark, i Tyskland och på Malta, men inte under de scener som skall tas på plats i Sverige - hon skulle omedelbart gripas. Och på Der Spiegel är hennes förtroende förbrukat.

Ett stort reportage av Spiegeljournalisten Thilo Thielke, som fanns ombord på "One Eagle", har stoppats - detsamma gäller ett tv-inslag av Jutta Rabe (10/12). Kort därefter sade koncernen upp allt samarbete med Jutta Rabe på obestämd tid. I stället sändes inslaget av "Focus" 17/12. Enligt Jutta Rabe faller hela skulden på chefredaktören Stefan Aust, som skall ha vikit sig för trycket från den socialdemokratiska regeringen i Tyskland. Stefan Aust har dock valt att inte kommentera bråket.

Det förefaller som om den massiva kritiken mot Jutta Rabe har påverkat Der Spiegels hållning. Den 22 augusti skrev tidningens nätsida en artikel under rubriken "Penninghunger eller sanningssökning", där den svenska kritiken framfördes och Rabes mångåriga arbete för koncernen aldrig nämndes. Tre månader senare meddelar "Spiegel TV:s" arkiv att "alla inslag om 'Estonia' är belagda med köpstopp".

Även andra tyska medier verkar ha omprövat sin hållning. Ansedda morgontidningen Süddeutsche Zeitung som tidigare publicerat anmärkningsvärda artiklar (16/3 -99) hade en helt annan ton när dykningarna granskades (4/9).

När vi sent lämnar ett mörkt Potsdam försäkrar Rabe att vi inte hört det sista av henne - oavsett filmens öde. Hon pekar gärna på allt som hänt i spåren av höstens dykningar: motioner har lämnats in till Sveriges riksdag, regeringen har avsatt 100 miljoner kronor för en eventuell ny utredning och en anmälan väntar i Tyskland på att undersökas av åklagare.

Och om inte detta hjälper så kan det bli tal om nya dykningar.
- Jag och Gregg Bemis är överens om att det finns mycket kvar att undersöka.