I snart sju år har frågan om hur Estonia egentligen förliste engagerat inte bara den tillsatta kommissionen, JAIC, utan även ett stort antal sjösäkerhetskunniga experter världen över. Att intresset för Estonias förlisning har sin huvudsakliga grund i sjösäkerhetsfrågan har inte förts fram av media eller ansvariga politiker och myndigheter.
Istället har det fokuserats på de anhörigas väl och ve i detta efterspel. För och emot en bärgning av fartyget, för och emot bärgning av omkomna. Ansvariga politiker anser att man tagit etisk hänsyn till de anhöriga genom att med lagen förhindra dem att själva bestämma över deras omkomna och den grav varje människa och anhörig har rätt att bestämma över.
Detta är ena sidan av efterspelet till Estonia, den som media så tappert i snart sju år fokuserat på. Effekten av denna fokusering är självklar, fast bara för det internationella samfund som utan mediauppbackning kämpar för att den tekniska orsaken till fartygets förlisning ska utredas. För de som ej ser det uppenbara sambandet förklaras det enklast enligt följande:
Om vi inte förmår dra korrekta slutsatser av en förlisning som Estonias, hur ska vi kunna förhindra liknande katastrofer i framtiden? Knappast genom att fokusera på de anhörigas situation, hur tragisk den än är.
Engagemanget för att få till stånd en ny utredning är enormt och en stor del av världens ledande skeppstekniker, professorer, sjösäkerhetsinstitutioner, universitet, internationella sjötransportfack, sjösäkerhetsexperter och sist men inte minst även ett stort antal överlevande och anhöriga kämpar för detta. En oändlig rad undersökningar, rapporter, datasimuleringar och analyser har gjorts av och kring den haverirapport som presenterades av JAIC. Ingen av dessa rapporter kan styrka det haveriscenario JAIC slutit sig till. Tvärtom avfärdas haveriutredningens resultat av samtliga som undersökt denna fråga vid sidan om JAIC. Den kritik som framförts mot JAICs rapport är sådan att den utan minsta tvekan enligt internationella konventioner som både Sverige, Finland och Estland skrivit på, tvingar dessa att ånyo utreda eller låta utreda förlisningen. Ansvariga myndigheter och inblandade som själva deltog i JAICs arbete har av regeringen genom ett remissförfarande tillfrågats om de anser att de behövs en ny utredning. Att dessa myndigheters svar är NEJ är inte förvånande. Vilken myndighet och vilken enskild utredare vill eller kan framhålla sitt eget misslyckande?
Regeringen drar av denna psykologi slutsatsen att "inga nya fakta framkommit som skulle föranleda en ny utredning". Det är en lögn.
Bara det faktum att JAIC själva faktiskt inte förklarar själva sjunkförloppet torde räcka för en ny utredning. Ansvariga ledamöter och experter i JAIC kom själva till klarhet med detta för några år sedan. Toumo Karppinen (ledamot JAIC) och Mikael Huss (teknisk expert KTH) gick ut i media två år efter att man presenterat sin slutrapport och meddelade att man själva genom en ny studie avsåg försöka förklara hur vattnet kom in under bildäck och möjliggjorde det snabba sjunkförloppet.
Dessa två var i JAIC ansvariga för att förklara just den saken, men de misslyckades. De har inte heller nu kunnat presentera någon lösning på problemet. Nu avser ansvarig minister Mona Sahlin satsa 600.000 kronor på att låta Styrelsen för Psykologiskt Försvar (SPF) informera oss om att JAIC faktiskt ändå har rätt, trots att ingen ännu lyckats komma till den slutsatsen.
Enligt regeringens "nya utökade uppdrag" avser Sahlin också förmå SPF att genom någon åtgärd få fram ett "exempel på hur fartyget kunde vattenfyllas", något som skulle kunna ske genom nya moderna datasimuleringar. För tydlighetens skull bör här nämnas att sådana moderna datasimuleringar för över ett år sedan presenterades av två av världens ledande institut för fartygsstabilitet. Detta skedde på det internationella Estoniaseminarium som avhölls i Stockholm förra året. Båda instituten visade att Estonia inte kan ha sjunkit på det sätt som JAIC påvisat.
Knappast kommer någon av världens sjösäkerhetsexperter eller andra med teknisk insyn och ansvar för etik och moral att hoppa jämfota av glädje till följd av Sahlins åtgärder. Fortsatt utveckling av sjösäkerhet och vår garanti för att vi lever i ett samhälle att lita på vid svåra prövningar har fått sig en ordentlig törn. Man måste fråga sig om det finns någon rättssäkerhet kvar för den enskilde individen, som drabbas av en ofattbar katastrof. Vi behöver inga exempel, vi behöver för sjösäkerhetens utveckling veta hur Estonia sjönk, så enkelt är det.
Tråkigt nog lär inte särskilt många slita sitt hår i frustration över den totala ansvarslöshet och brist på insikt som regering och samhälle i övrigt visar denna fråga. Orsaken är att frågan på i stort sett alla plan inte bara blivit en prestigefråga, utan också att förljugenheten spridit sig så djupt att rättfärdigheten nu blivit en omöjlighet.
Varje människa som särskilt i en krissituation avser kunna förlita sig på landets samhällssystem borde oroas över detta. Varje enskild svensk med någorlunda insikt i hur ett samhälle bör agera i svåra situationer borde engagera sig i denna fråga.
Detta handlar inte längre om Estonia utan om individens rättsäkerhet.
Johan Ridderstolpe
PS. Denna artikel har tidigare refuserats av både Svenska Dagbladets Brännpunkt och Dagens Nyheters Debatt med följande motiveringar.
SvD: Brännpunkt tackar nej till denna artikel. I allmänhet motiverar vi inte våra ställningstaganden. Men det handlar som alltid om en värdering av artikeln, dess fakta, innehåll, stil och språk och en slutlig sammanvägning med annat befintligt material, utrymme och redan givna löften. Det stora problemet är utrymmet. Vänligen Sune Olofson
DN: Tack för erbjudandet. Men av utrymmesskäl har vi tyvärr ingen möjlighet att publicera artikeln: "Alla vet att Jaic har fel utom Sahlin." Vänlig hälsning Mats Bergstrand, Debattredaktör.
---
[Red Kenneth Rasmussons anm]