Susanna Popova


Det finns gånger man minns exakt var man befann sig. Skotten i Dallas utlöser sådana bilder, så gör också nyheten om Estonias förlisning. Morgonnyheten tränger med en viss fördröjning in i medvetandet och så står man på köksgolvet och förstår plötsligt hur många det är som gått under samma natt. Mer än åttahundra döda ...
Drygt sex år senare river katastrofen fortfarande upp revor i våra känslor och i bilden av vad som hänt. Och till de bilder av Estonias förlisning som vi alla lever med lägger nu Moderna Tiders Mats Holm ännu en, alldeles förfärlig, sådan. Estonias förlisning kunde ha undvikits.

På eftermiddagen den 27 september 1994, innan Estonia för sista gången lämnade Tallinns hamn, genomförde tjänstemän från Sjöfartsverket en grundlig inspektion av fartyget. Efter tre timmar hade de hittat 14 fel som var så allvarliga att de protokollfördes. Fem av felen gavs kod 17.
Kod 17 betyder fel som ska rättas till före avfärd. När felen är åtgärdade ska en rapport upprättas som talar om att det är gjort. Fartyget får inte lämna hamn innan felen åtgärdats. Ändå lämnade Estonia Tallin.

Hur kunde det ske? Varför försökte inte de svenska sjösäkerhetsinspektörerna stoppa fartyget? Sjöfartsinspektionen säger att de aldrig sett de protokollförda felen som särskilt allvarliga och att det för övrigt bara var en "övningsinspektion". Var felen som upptäcktes bara "övningsfel" då?

Sjöfartsinspektionen är den myndighet som har ansvar för kontroll, tillsyn och befälsbehörighetsfrågor. Inspektionen är en avdelning inom Sjöfartsverket. Sjöfartsverket i sin tur är ett affärsdrivande verk vars uppgift är att gynna svensk sjöfart.
Sedan Estonia förliste kan vi väl utgå från att svensk sjösäkerhet förbättrats?
Nej, konstaterade riksdagens revisorer i somras (Rapport 1999/2000:12).

Tillbud och avvikelser inom sjöfarten är illa analyserade. Sjöfartsinspektionen är dålig på att dra lärdom av det som sker, och brister i kvalificerad analys. Vidare, skriver riksdagens revisorer, bedriver Sjöfartsinspektionen ingen systematisk kontroll av de klassningssällskap som ska kontrollera att fartyg uppfyller vissa säkerhetskrav.

Detta är ingen nyhet. Förre riksåklagaren Magnus Sjöberg konstaterade samma sak redan i mars 1995 i utredningen "Rapport avseende sjösäkerhetsarbetet inom Sjöfartsinspektionen". Men ingenting har hänt.
Kanhända beror det på att Haverikommissionen i sin slutrapport fastslog att Estonia var sjövärdig och väl underhållen. Och på att Haverikommissionens generaldirektör påpekat att felen på Estonia inte var värre än de man brukar upptäcka på Finlandsbåtarna.

Det uttalandet var säkert avsett att ingjuta lugn. I själva verket är det bekräftelsen på det riksdagens revisorer konstaterar - svensk sjösäkerhet håller inte måttet.
Att Estonia sjönk var inte i första hand en olyckshändelse. Estonias förlisning var resultatet av systemfel inom svenska sjöfartsmyndigheter.
Därmed torde de svenska myndigheternas ansvar för Estoniakatastrofen vara bekräftat.