Snart har tio år gått sedan Estoniakatastrofen. Igår öppnades hemsidan ww.estoniasamlingen.se av Styrelsen för psykologiskt försvar på regeringens uppdrag. Mats Holm frågar sig varför och med vilket syfte.

Det är en händelse som ser ut som en tanke. Lagom till tioårsminnet av Estonias förlisning, då 852 människor miste livet, finns nu en offentlig databas, en websajt, med material som rör katastrofen. Det är styrelsen för psykologiskt försvar, SPF, som på regeringens uppdrag, snickrat ihop www.estoniasamlingen.se.

Det är en sobert diskret hemsida. Blågrått, vitt, gult och svart. En bild på vita stenar. En bild på ett trasigt bogvisir. En upplysning om att syftet med databasen är att "göra det lättare att finna i Sverige tillgänglig information om Estoniakatastrofen samt att förstå och bilda sig en egen uppfattning om vad som hände - och att minnas."

Men vad är det vi ska minnas och vilken information är det meningen att det ska bli lättare att finna? Jag söker på titeln i riksrevisionens senaste rapport: "Statliga insatser för sjöräddning". Rapporten pekar på strukturella brister hos Sjöfartsverket i samband med Estonia och föreslår en rad åtgärder för förbättrad sjösäkerhet i framtiden. Det är skarp och angelägen läsning, men i den nyöppnade databasen får jag svaret "Din sökning gav 0 träffar". Rapporten finns inte. En sökning på ordet "hamnstatskontroll" resulterar sekunden senare i en TT-artikel från den 28 september 1994. I artikeln står att "den havererade färjan Estonia genomgick hamnstatskontroll i Stockholm den 2 mars 1994. Då gjordes inga anmärkningar, uppger byrådirektör Sten Andersson på Sjöfartsverket".

Hur kommer det sig att en sådan upplysning får ligga kvar? Varför publicerar en statlig myndighet ett gammalt TT-telegram, innehållande ett felaktig beskrivning av Estonias status, i sitt nyöppnade dataarkiv men inte en helt ny kritisk rapport från riksrevisionen? Det går inte att förstå det verkliga syftet med SPF:s informationsdatabas utan att veta hur det gick till när det beslutades att den skulle upprättas.

"Jag vill veta sanningen" sa Mona Sahlin i SVT:s Aktuellt den 8 mars 2001. Uttalandet togs av de flesta anhöriga och de överlevande som ett tecken på att regeringen inom kort skulle besluta sig för att tillsätta en ny haveriutredning. Den officiella, med Estland och Finland gemensamma, rapporten hade utsatts för genomgående kritik. En hel sjöfartsvärld bedömde rapportens slutsatser om Estonias sjunkförlopp och sjövärdighet som direkt undermålig. Regeringen hade tagit kritiken till sig och skickat frågan om en ny utredning på remiss till en rad instanser. Samtliga, utom de direkt inblandade myndigheterna som Sjöfartsverket och Haverikommissionen, förordade på ett eller annat sätt en ny utredning. Någon sådan blev det dock inte. Den 24 april förklarade Mona Sahlin: "Jag har på ett så trovärdigt och riktigt sätt som möjligt försökt bedöma om det finns en faktisk grund i kraven på en ny utredning. Finns det några fakta som tyder på att det beskrivna sjunkförloppet är orimligt. Jag känner ärligt talat inte att det finns det".

Ingen förstod varför. Men i stället för utredning gav regeringen SPF uppdraget att upprätta en databas, med "fakta om katastrofen". Tre och ett halvt år senare är databasen färdig. Dokument som rör offentlig myndighetsutövning, som anteckningar från de möten som kom fram till beslutet att inte bärga Estonia, saknas. Därmed döljer SPF:s databas det faktum att berörda myndigheternas egna Estoniadiarier håller urusel kvalitet och knappast lever upp till grundlagens offentlighetskrav.

När myndigheterna smiter ifrån sitt eget ansvar låter man alltså istället ett medieföretag schavottera. Vad säger TT om det? De många telegrammen avslöjar mer än något annat hur förvirrad medierapporteringen om Estonia varit.

Är det måhända detta budskap som är SPF:s dolda agenda? Nej. Förklaringen till databasens märkliga urval av dokument står att läsa i PDF-dokumentet "Estoniasamlingen": "En tidsmässig gräns dras på så vis att endast dokument som diarieförs före år 2000 registreras" skriver SPF:s generaldirektör Mats Ekdahl och myndighetens informationschef Göran Lindmark.

Att en så fullkomligt horribel policy - minns att det tog femtio år innan sanningen om DC 3:an uppdagades - väglett sammanställningen av databasen är bara det en skandal. Att myndigheterna dessutom försöker få det att framstå som en omtanke mot de anhöriga och överlevande - ja , det står så på SPF:s hemsida - att upprätta denna databas är magstarkt, på gränsen till stötande.

Fotnot: Mats Holm och Susanna

Popova utkom förra året med boken "Protokollet" - en av flera genomgångar av oklarheter kring haverikommissionens slutrapport och regeringens vinglande i Estoniafrågan.

[Bildtext: SANNINGSHAVERI? Vad hände med kraven på en ny, oberoende utredning av omständigheterna som skickade 852 människor i döden? Styrelsen för psykologiskt försvar öppnar hemsida men frågorna kvarstår.

Bildtext: Det enda som bärgats - bogvisiret.]