Sjövärdighet definieras i Sjölagen och i Lag om säkerhet på fartyg (kap. 2, § 1): "Ett fartyg är icke sjövärdigt, om det ej är så konstruerat, byggt, utrustat, och vidmakthållet att det med hänsyn till fartygets användning och fart vari det nyttjas eller avser att nyttjas, erbjuder säkerhet till förekommande av sjöolycka."

Estoniautredningens ordförande Uno Laur har sagt att Estonia var sjövärdig i juridisk mening - så till vida att hennes papper var i ordning (Maskinbefälet nr 1 och 8, 1998).

I anslutning till Laur har generaldirektören för statens haverikommission Ann-Louise Eksborg omdefinierat begreppet sjövärdighet: "Vi avsåg i rapporten att Estonia juridiskt uppfyllde alla krav på att vara sjövärdigt, eftersom hennes papper var i ordning. Men tekniskt sett var fartyget uppenbarligen inte sjövärdigt." (Nautisk Tidskrift, nr 1 och 6, 1999.)

Detta synsätt på sjösäkerhet är fullständigt oacceptabelt. Tanken bakom uttalandena är att Estonia var sjövärdigt i juridisk mening eftersom papperen (men inte fartyget) var i ordning. Brister i Estonias certifiering omtalas i haveriutredningens Final report (1997, kap 18, sid 217-218). Rederiets val av en billig estnisk besättning - och eftersatt underhåll - kostade 852 människor livet.

Gösta Bågenholm är fartygsbefälhavare och Sven Olof Larsson är maskinchef.

Texten är ett utdrag ur artikeln SVENSKA FARTYG MEN UTAN SUBVENTIONER

publicerad i FiB-juristernas TIDSKRIFT FÖR FOLKETS RÄTTIGHETER nr 4/2000


M/S ESTONIA
S Ä N K T ¿