ESTONIA-BREVET 8 2006

När Johan Ridderstolpe och Sven Anér, mitt under VM-febern, på O'Learys restaurang på Stockholms Central seriöst och genomtänkt diskuterar det mörka ESTONIA-ärendet är vi säkerligen de enda någonstans på jorden som, i publiceringssyfte, för en sådan konversation.

ESTONIA? Mitt under VM? Och vad är det för fel med ESTONIA? Skepp går till botten, det är ingen nyhet, och att några personer stryker med...jaså, var det över 800? Ja, det var ju illa förstås, men skulle inte den svenska regeringen ha gått igenom det här? Var det inte en haverikommission? Den ska vi inte tro på? Nehej - men en journalist och en gammal skeppsbyggare ska vi tro på? Försök att fatta: livet går vidare!

Den tänkta monologen har verklighetsbakgrund. Så här ser nog de flesta på ärendet ESTONIA: det körde ihop sig, det var ju förargligt, men lägg nu det här till handlingarna!

Till handlingarna? Till alla de andra handlingar som lagts "ad acta", precis som om en sådan gest skulle innebära någon form av ämbetsutövning, av faktisk åtgärd?

"Ad acta" innebär locket på, helst för all framtid, och om alla dessa "acta" innehåller grova förvanskningar, grova lögner, så kommer detta aldrig fram därför att det är omöjligt - eller nästan omöjligt - att riva upp en "ad acta"-stämpel.

"Nästan omöjligt" - ja, det är så det står. Det är där som faktagruppens initiativtagare Johan Ridderstolpe och ESTONIA-brevets redaktör står enade, framför en port som kan verka stängd, men som måste, måste öppnas. I dag, i morgon, inom rimlig tid. Med oss, framför oss, står de anhöriga, de många tusen anhöriga, genom åren bemötta med samma hutlösa arrogans som Johan Ridderstolpe och Sven Anér utsätts för - fast vi har ju gett oss in i striden frivilligt, kan sägas. Hellre kan det sägas att ett engagemang inte ger rum för något "frivilligt" alternativ: vi tvingas in i striden!

Johan Ridderstolpe skriver inne i tidningen att han, trots det arroganta bemötande han hela tiden upplevt, ändå känt sig psykiskt stark i medvetandet om att han står på faktisk grund, har fog för vad han framför. Jag frågar om han ändå inte önskar sig etablissemangets, naturligtvis inte godkännande men åtminstone en sekunds uppmärksamhet? Frågan blir obesvarad - liksom hela ESTONIA-frågan än så länge fått bli obesvarad.

Ansvarigt statsråd, Mona Sahlin, har nu bett SKL att kontrollera om möjligtvis filmerna från ESTONIAS vrak kan ha blivit manipulerade. Manipulerade? Alla nitton masterfilmerna är brända, vet inte statsrådet det? Och är inte bränning av urkunder den ultimata manipuleringen?

Mona Sahlin kommer också till tals i ESTONIA-brevets återgivning av riksdagens andra ESTONIA-debatt - läs, läs noga! Det ordagranna riksdagsreferatet finns bara i ESTONIA-brevet. Stora tidningar har annat att syssla med, t ex bildpublicering av Hagamannen i häktet. Sven Anér

Johan Ridderstolpe - en av de två som rev i gång den kvalificerade, oberoende ESTONIA-forskningen. Aldrig beslagen med fel, aldrig uppmärksammad i dessa stora, fina medier - som vet bäst.

Intervju med Johan Ridderstolpe på O´Learys restaurang på Stockholms Central den 20 juni 2006, medan tjogtals monitorer värmde upp inför eftermiddagens och kvällens VM

Bandspelaren slås på:

Sven Anér: Jag ber nu Johan berätta hur det kom sig att ni två startade the Fact Group. Jag var ju i kontakt med er ganska tidigt - jag tror det var 1999, var det då ni började eller var det...

Johan Ridderstolpe: Ja det var 99. Det hela började med att jag hade ju hållit på och följt ESTONIA en tid, i princip sedan slutrapporten kom 1997-98. Och ju mer jag satt mig in i den rapporten så insåg jag att det stämde inte. Där fanns helt enkelt för många motsägelser och för många saker som var otydliga och oklara, som inte stämmer med ens den enklaste logik. När man sen börjar tekniskt titta på det så inser man ju att det stämmer över huvud taget inte. Och då tog vi kontakt med olika anhöriga under den här resans gång. Där hjälpte också några av anhörigföreningarna med tekniska bedömningar och frågeställningar. Och i den vevan så blev jag kontaktad, 99, av Björn Stenberg, som hade läst en hemsida som jag hade lagt ut på Internet om mina första funderingar kring haverirapporten. Och vi kände väl att vi skulle träffas, och vi gjorde det.

SA: Vad hade ni för teknisk bakgrund, för skolbakgrund?

JR: Ja jag är maskiningenjör egentligen från början och har jobbat hela mitt liv med produktutveckling inom olika branscher, jobbat väldigt mycket med säkerhetsfrågor, och på senare tid har jag då jobbat inom försvarsmakten och varit chefsinstruktör och ansvarig för projekteringar och utveckling av marinens fartyg. Och Björn Stenberg är konsult inom managementfrågor vid olika företag, och han är även utbildad metallurg från början.

Vi fann varandra då, vi hade dels ett gemensamt intresse, dels en kunskap som vi kunde sammanföra tillsammans och komma vidare med. Och vi jobbade då i början tillsammans med flera av de aktiva anhöriga. Och under den resans gång kom vi underfund med att vi skulle inte kunna komma vidare om vi inte bildade en stark organisation.

Då var ju problemet det att redan 99 så var det ju så att många som höll på med ESTONIA märkte att de fick en del återverkningar av att hålla på med frågan; man blev inte så bra behandlad, om jag säger så.

Och därför, så när vi bildade faktagruppen 1999. så kom det fram önskemål från tilltänkta medlemmar om att få vara anonyma i gruppen. Då kände jag att om man kunde få vara anonym i den här gruppen, som då skulle ha ett eller flera språkrör, så skulle kunskapen kunna komma fram, till gagn för gruppen och för de rapporter som vi skulle ta fram.

Och på den vägen blev det. Så faktagruppen bildades, och Björn och jag tog ansvaret att vara språkrör. Och till att börja med så bildades gruppen med tre medlemmar - den förste som tillkom var anonym - och sen under åren så utvecklades medlemskapet i gruppen. Så att när jag lämnade gruppen, för två år sedan, då var vi ungefär tio medlemmar i gruppen, och det var då medlemmar från hela världen, representerande olika instanser kan man säga.

SA: Med beteckningen The ESTONIA Fact Group?

JR: Nej, The Independent Fact Group. Och det var just det att medlemmarna skulle kunna vara oberoende, alltså vi är inte kopplade till någon organisation, vi är inte kopplade till någon utredningsgrupp, vi är inte kopplade till något universitet, vi är helt fria individer med kunskap, som samlas under ett motto, nämligen att se till att få fram underlag som ska räcka till att föra frågan till en ny oberoende utredning. Det var målsättningen med gruppen.

SA: Men sedan har ni sett på olika sätt på publicitetsfrågan, publiceringsfrågan?

JR: Vi insåg ju ganska snabbt att det skulle bli problem att få publicera oss. Därför la vi ner väldigt mycket energi på att skapa en hemsida på internet. Och sen gav vi också ut den första rapporten vi gjorde i bokform med ISBN-nummer och skickade den till alla upptänkliga universitet, skolor, myndigheter - överallt där det kunde tänkas att den skulle bli diarieförd och bli ett ämne i debatten så att säga.

Vi märkte ju också hur snabbt vi blev motarbetade genom att vi inte fick något som helst gehör någonstans. I fråga om det som vi publicerade.

SA: Du säger "icke någonstans". Då menar du det bokstavligen?

JR: Ja - med väldigt... Väldigt få undantag.

SA: Jag hörde av mig och beställde era första rapporter, jag var kanske en av ganska få som gjorde det?

JR: Vi har väl sålt ett ganska stort antal rapporter, vi har väl sålt ett fyrahundratal, totalt, men de flesta har ju gått till dem som är intresserade.

SA: Har ni någonsin träffat någon från andra sidan och sagt "låt oss sätta oss ner för att snacka om det här"?

JR: Nej, det har vi inte. Därför att alla som har varit på motsatta sidan har väl sagt att "ni pratar skit", bara.

SA: Hur har ni klarat av det här rent psykiskt? Ja, jag har ju suttit i samma båt...

JR: Ja, rent psykiskt är det ju ganska lätt att jobba när man vet att man är på rätt spår, att man har fog för det underlag som man håller på med. Det vore skillnad om det vore en lös konspiration, med en massa lösa trådar som det kanske, med tur, skulle kunna vara någon sanning i.

SA: Men även om man vet att man har rätt så vill man väl att någon djävel ska säga det?

JR: Ja, men vi har ju jobbat långsiktigt med målsättningen att... alltså vi förstod ju redan från början att det här är en oerhört stor sak, att det är oerhört stora intressen internationellt som ligger bakom att det inte ska få komma fram vad som hände. Och med den vetskapen, och samtidigt den princip som vi hade, att vi bara skulle jobba med det som vi faktiskt kan bevisa. Och allt annat, som grundas på rykten, indicier osv., det har vi så att säga lagt åt sidan, vi har lagt det i en bank för att kunna ta fram det och anknyta det till sånt där vi verkligen kan bevisa till slut. Därför har faktagruppen bestämt sig för att bara jobba med svart på vitt, alltså bevisbara fakta.

Så vi har inte velat lägga fram någonting av det som har varit nära sanningen. Där vi har 90 procent av svaren så har vi ändå hållit inne med detta tills vi har känt att nu är det bevisat, nu är det bevisat. Nu är det så här.

SA: Men det finns ju sådant som ni har tagit fram och som ni anser hundraprocentigt bevisat - har ni publicerat allt detta?

JR: Vi har publicerat på internet, på vår hemsida. Och sen har vi regelbundet skickat alla sådana rapporter till de berörda instanserna, myndigheter osv...

SA: ...utan att få någon respons?

JR: Ja, i bästa fall har vi fått det diariefört, men ofta har vi fått tvinga fram diarieföring. Utan detta tas ju som någon slags arbetshandling och samlas osorterat...

SA: Mig betraktar de som en allmänhet, jag är "brev från allmänheten".

JR: Sen är dom ju så skickliga, kommissioner och sjöfartsverk, dom är oerhört skickliga på att manipulera lagen om skyldighet att diarieföra osv. Med sjöfartsverket upptäckte vi t ex att de förde parallella diarier. Man hade alltså flera olika diarier för samma ärende. Så att när man kom ner dit och ville ha papper från ESTONIA - och man visste att det här papperet finns! - så fick man diverse pärmar och så fick man någon handläggare som skulle bistå. Och så bläddrade man igenom, satt en halv dag och bläddrade i det här materialet. Men så upptäckte man då att det här papperet fanns ju inte som man visste fanns, man kanske hade kopian själv.

Och då sa jag att "det här stämmer ju inte, det finns ju inte". Ja, då tog det en timme och så kom en ny vagn med ytterligare ett diarium. Och så där höll det på: jag tror vi fick fram tre olika diarier, när vi var nere på sjöfartsverket, i samma ärende, och där man har suttit och bokfört olika känsliga papper i olika led så att säga. Och då blir det ju till slut tämligen omöjligt för dig som lekman, som utomstående, att hitta i sjöfartsverkets arkiv. Därför att de presenterar bara det som de tycker för stunden är lämpligt.

SA: Men det är ju brott mot tryckfrihetsförordningen?

JR: Ja. Vi anmälde sjöfartsverket till... JK, måste det väl ha varit, men det blev avskrivet, rätt upp och ner. "Fanns inget fog..."

SA: Kan du i din artikel (flera artiklar, blev det, som nu återfinns i detta ESTONIA-brev nr 8!) gå in på vad du anser är den stora gåtans lösning? Eller ingår det i det som ni inte är helt säkra på?

JR: Menar du hur man ska lösa gåtan eller vad det är som har hänt?

SA: Ja, båda delarna.

"Källarmästaren rekommenderar entrecote i dag..." "Nej tack, något lättare." (Vi sitter på Centralstationens restaurang i Stockholm, numera omdöpt och ommöblerad till O'Learys, och översvämmad av TV-monitor er inför Sveriges VM-match mot England. Det var O'Learys som bad att få slippa betala till TV 4 för att de öldrickande aficionados - knappast entrecote-ätande, väl - finge se de efterlängtade matcherna; det blev en kompromisslösning.)

JR: Det är inte lätt att svara på, det kan finnas olika scenarier, fortfarande.

SA: Kan du beröra de tänkta alternativ som finns?

JR: Ja, för att återgå till diarierna så är det ju mycket intressant att haverikommissionen gjorde ungefär likadant. Dom förde först ett diarium som de sen skrev om. Så helt plötsligt skrev de ett nytt diarium och gjorde ett nytt diarium av det gamla. Så då försvann ju papper som fanns i det första diariet.

SA: Det första diariet...

JR: Det finns inte kvar. Omsorterat. Och sen när de hade gjort det så döpte de alla papper med samma diarienummer. Så att när man går igenom papperen så hittar man samma nummer men på andra papper. Mycket förvirrande.

SA: En annan sak som jag undrar om du kunde svara på: hur har ni klarat ekonomin?

JR: Ja, där slår du huvudet på spiken just det jag inte kan svara på. Men vi har haft sponsorer från i princip den bransch som vi jobbar i, alltså sjöfartsnäringen.

SA: Finns här sponsorer som vill veta sanningen?

JR: Det finns sponsorer som vill veta sanningen. Men som inte heller kan agera.

SA: Men har det gått runt för er, ekonomiskt?

JR: Nej, det har det inte. Man kan säga att medlemmar i faktagruppen har arbetat helt obetalt. Jag tror att vi har lagt ner tillsammans i gruppen över 20 000 mantimmar.

Servitrisen: Kaffe?

SA: Ja tack - har ni några småkakor - nehej. Bra, dom borde jag ändå inte äta.

JR: När jag slutade räkna timmarna själv då hade jag lagt ner mer än 3 000 timmar. Personligen. Jag vet att många av de andra medlemmarna också har lagt ner enormt mycket tid. Sen finns det dom som har lagt ner betydligt mindre tid men arbetat som "djävulens advokater": de har haft kunskaper i skeppsteknik och sjöfartsnäring och jobbat i gruppen som "djävulens advokater", för att testa våra teser. ("Djävulens advokat" = ämbetsman vid Vatikanen som inför en helgonförklaring kritiskt granskar kandidaternas kvalifikationer).

SA: Du säger att du har lämnat gruppen?

JR: Jag lämnade gruppen 2004. 2003-2004.

SA: Men de här rapporterna jag har, från 2005-06, finns du inte med där? Är det Björn?

JR: Nej, Björn har också lämnat. Men nya medlemmar har tillkommit, och intresset för att vara med har varit större än vi har släppt in i gruppen. Vi har varit väldigt noga, och bara tagit in medlemmar som vi själva känner och som vi vet har ett seriöst intresse. Gruppen har varit utsatt för försök att infiltrera. Ett antal gånger. Vi har också haft några inne som har åkt ut. Sen vi har upptäckt att de har jobbat mot oss.

SA: Men, säg den vanliga fru Gustafsson, hon har ingen aning om att ni existerar?

JR: Nej, det kan man nog lugnt säga.

SA: En nyhetschef på Svenska Dagbladet, han vet att ni existerar, men det skiter han i?

JR: Ja. Så känns det. Och när det gäller tidningar så får man ju alltid svaret att "det inte fått plats".

SA: Ja, jag har aldrig fått beskedet att "frågan inte är intressant" eller "på den där punkten har du nog fel". Finns du med som stödperson?

JR: Nej, jag jobbar ingenting inom faktagruppen just nu. Det som jag har varit involverad i nu, det har jag gjort av den enkla anledningen att jag har ett tekniskt kunnande från den här tiden. Och så länge ingen annan inom faktagruppen träder fram som språkrör så har jag ju känt att för sakens skull så måste jag nog gå in och informera om det som jag har kunskaper om.

SA: En journalistfråga: hur är situationen om tio år?

JR: Följer vi den trend som har varit så kommer man nog att hålla oss stången ett bra tag. Det tror jag. Det lyser väl en liten hoppets lampa vid horisonten någonstans: de estniska undersökningarna och inte minst det som har skett omkring den estniska verksamheten.

Faktagruppen har levererat ett antal nya rapporter som i sig har genererat uppseendeväckande information som måste vara intressant läsning; etablissemanget kan inte blunda för den informationen i den situation de nu sitter i. När man bevisligen vet att svensk militär har varit inblandad på ett eller annat sätt.

Jag spelade in den här intervjun, på ett allt stimmigare O´Leary, för att ha ett bakgrundsmaterial till ett snabbporträtt av Johan Ridderstolpe samt ett par konturer kring den faktagrupp han och Björn Stenberg startade för sju år sedan. Men under utskriften, en söndag under detta VM som aldrig tar slut, märker jag att intervjun - som ju mest är Johan Ridderstolpes eget tal - bör publiceras i sin helhet.

Jag brukar säga någon gång att mina ögon tåras - ja det gör de nästan nu, framför datorn. Denna obeskrivligt arroganta attityd mot hederliga, kunniga, ambitiösa forskare. Jag trodde att jag, som uppkäftig allmänjournalist, var tämligen ensam om att röna en sådan behandling. Men medan samtalet pågår märker jag ju att Johan Ridderstolpe och hans faktagrupp snarare möts av mera arrogans, mera oförsynthet (läs: oförskämdhet) än jag - varför? Därför att, tror jag: om jag är en gläfsande räv så är Johan Ridderstolpe och hans medarbetare den ylande flocken vargar, den farliga ylande flocken vargar.

Läs nu Johan Ridderstolpes egen skakande beskrivning - som han ställt till ESTONIA-brevets förfogande - av hur filmningen av ESTONIAS vrak faktiskt gick till och hur videofilmer stympades och snöptes och försvann.

Det här är ju bara iskallt, hånfullt skoj. Bara? Det är ett skoj som dödar Sverige.

Sven Anér

Johan Ridderstolpe: Banden manipulerade, sedan brända!

De flesta tror förmodligen att debatten kring ESTONIA också handlar om ESTONIA, men jag påstår att detta är helt fel. Den handlar om någonting helt annat, varken om gravfrid eller sjösäkerhet, varken om haverikommissionens slutrapport eller om etik och moral. Debatten är nämligen enkelsidig, mera av en monolog från en hel sjöfartsvärld, och den som borde svara på debatten, den svenska regeringen, lägger i stället all sin möda på att utreda varför de själva anser att det inte behövs någon ytterligare utredning om varför och hur ESTONIA sjönk.

Den senaste åtgärden i raden ska bli att utreda om bevismaterialet från filmningen av ESTONIAS vrak blivit manipulerat!

Det var i den fortsatta interpellationsdebatten kring ESTONIA, den 12 juni i år (se debatten in extenso inuti tidningen!), som det ESTONIA-ansvariga statsrådet Mona Sahlin presenterade den nyhet som Johan Ridderstolpe här tar upp. (SA) Ridderstolpe går vidare:

Det varje person genast upptäcker vid en någorlunda ingående granskning av videofilmerna är att långa stycken saknas på banden. Tidsangivelserna, som rullar på banden i nederkant, hoppar både framåt och bakåt, och på vissa ställen har inspelningen ersatts av myrornas krig.

Allt haverikommissionen (JAIC) och det svenska sjöfartsverket påstår sig ha gjort med banden är att ha klippt bort sekvenser där de omkomna skulle ha synts!

Men det räcker inte med det. Filmerna från dykningarna visar dessutom att någon, de första dagarna efter förlisningen, måste ha berett sig tillträde till fartygets lastdäck. Det förhåller sig nämligen så att ett par räcken, som var fast monterade utmed ombordkörningsrampens sidor, befanns avskurna och "slängda" på havsbottnen. Det är en fysisk omöjlighet att dessa räcken skulle ha kapats av på grund av förlisningen; brottssnitten där räckena avskiljts syns nämligen tydligt på de få filmsekvenser som visas.

Därtill kommer att den tyska expertgruppen, vilken företräder Meyer-gruppen som byggde ESTONIA, redan för ett antal år sedan påvisade skador inne på bildäck som otvetydigt orsakats av explosioner. Dessa skador påvisades nyligen än mer precist av den Oberoende Faktagruppen i en av flera nya rapporter som gruppen under våren 2006 presenterade. Faktagruppen har dessutom lagt fram bevis för att dessa explosioner har ägt rum medan fartyget låg på havets botten. Faktagruppen har dessutom tidigare lagt fram flera rapporter som visar och bevisar ett antal olika resultat av hemliga aktiviteter nere på vraket, aktiviteter som pågått från förlisningsdagen och ända fram till, i stort sett, dags datum.

Motverkar ny utredning

I sina kontinuerliga ansträngningar att motarbeta en ny oberoende utredning av förlisningen har regeringen tidigare låtit utreda hur ett sjunkförlopp baserat på JAIC:s slutrapport skulle se ut, detta eftersom JAIC aldrig lyckades förklara själva sjunkförloppet. JAIC lade endast fram en teori om hur vattnet skulle ha kommit in på bildäck, varefter man förutsatte att vattnet helt enkelt sänkt fartyget. Hur vattnet kunde komma ner under bildäck och där fylla upp ett stort antal vattentäta sektioner - vilket vore en förutsättning för förlisningen - var av mindre intresse, varför man helt sonika lämnade den frågan därhän vid utredningen.

Efter mångåriga protester mot JAIC:s (vedervärdiga) slutrapport, protester från en hel sjöfartsvärld med namnkunniga experter, professorer, universitet, intresseorganisationer, fackliga organisationer, anhöriga med flera har regeringen iskallt hela tiden hävdat att "svaren finns i JAIC:s slutrapport", detta trots att den rapporten slutar vid att fartyget fått 90-gradig slagsida. Allt därefter är inte ens underbyggt av spekulationer i JAIC:s rapport, utan det rör sig om helt fria fantasier.

Regeringen tillsatte därefter, när pressen mot den blev alltför stor, en tvåmansutredning som skulle ta fram ett underlag för HUR man skulle kunna föra ett sjunkförlopp i bevis, givet förutsättningarna i slutrapporten. Det blev viceamiral Frank Rosenius och civilingenjör Staffan Sjöling på försvarets materielverk, FMV, som fick den otacksamma uppgiften att gå regeringens ärende vid detta tillfälle. När det stod klart för utredarna att det inte skulle vara möjligt att presentera någon förstudie, eftersom alla förutsättningar för att förklara sjunkförloppet saknas i JAIC:s slutrapport, ändrade utredarna förutsättningarna. Utan att de ens nämnde detta förvandlades plötsligt förstudien till en ny rapport eller utredning, där lika plötsligt ritningar dök upp som varken JAIC, varvet eller någon annan tidigare lyckats finna.

MS ESTONIA förutsattes nu vara baserad på dessa ritningar, vara byggd med regelvidriga öppningar via ventilationsschakt ner genom och under bildäck!! Ett bildäck som alltid måste vara vattentätt, men vips kunde de nu med medias hjälp förklara att man hittat orsaken till den snabba förlisningen. Att ventilationsschakten inte finns i verkligheten var ett mindre problem, eftersom utredarna nämligen var kloka nog att reservera sig för att ritningarna kunde vara felaktiga. Det kan tilläggas att ventilationsschakten varit på tapeten tidigare, då två medlemmar av JAIC, Tuomo Karppinen och Mikael Huss, själva försökte sig på den förklaringen. De gav dock upp då de förmodligen insåg att försöket skulle vara lönlöst.

Sedan kom de militära transporterna upp på agendan, nu avslöjade av den svenska tulltjänstemannen Lennart Henriksson, som efter tio års tigande inte längre kunde hålla tyst. Det hade fraktats militär materiel på ESTONIA, bevisligen vid de två resorna närmast före förlisningen. Snart uppdagades hemliga avtal mellan försvarsmakten och tullen. När det hela hettade till ordentligt tillsatte regeringen åter en utredning, denna gång en enmans dito bestående av hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, i syfte att leda i bevis att inga militära frakter fanns ombord under den ödesdigra resan.

Frågan som utredaren skulle svara på var dock noga formulerad genom att uppdraget begränsades till att utreda om det svenska försvaret hade någon frakt ombord. Att de två tidigare frakterna, som bevisligen förekommit, hade utförts i en bil ägd av ett svenskt storföretag hade mindre betydelse, tyckte man uppenbarligen. Alltså gavs inget svar på om någon tredje part, kanske på uppdrag av försvarsmakten, fraktat militär materiel på ESTONIA under hennes sista resa.

Här bör noteras vad PALME-nytts och ESTONIA-brevets läsare (men också bara ni!) informerats om, nämligen att den svenska försvarsmakten skriftligen bestämt förnekar att den någonsin fraktat vapenmateriel ombord på ESTONIA samt att Hirschfeldt aldrig ens ställt frågan till försvarsmakten! SA.

Och nu är det alltså dags igen. Nu ska statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, utreda om filmerna blivit manipulerade. Detta är viktigare än sanningen om förlisningen, anser man uppenbarligen. För om man ville veta hur och varför ESTONIA sjönk, något som JAIC aldrig förklarade, så löser man inte detta med pappersutredningar för att bevisa det ena eller det andra i fråga om det urusla bevismaterial som JAIC lyckades skrapa ihop.

Det krävs helt andra åtgärder, något som JAIC:s förste ordförande Olof Forssberg för en tid sedan sade, nämligen följande - och, det kan tilläggs: han borde ju veta.

"Ska man bottna det här, då får man plocka upp ESTONIA," säger Forssberg.

"Är det enda sättet att nå full klarhet?"

"Ja, jag tror faktiskt det."

"Det räcker inte med nya dykningar?"

"Nej."

"En sådan operation kräver ju en enorm insats?"

"Ja visst, och man kan ju så här i efterhand fråga sig om detta inte skulle ha gjorts på en gång.

En bärgning av fartyget tycker jag borde kunna ge svar på en hel del frågor", säger Forssberg.

Filmerna

De läsare som har sparat nr 4 och 5 av PALME-nytt för 2004 rekommenderas att gå tillbaka till PALME-nytts utförliga reportage om de brända banden. I denna sak har sedan dess inget ytterligare hänt. Mona Sahlin har varit helt ointresserad av ett av de allra mörkaste inslagen i hela ESTONIA-gåtan. Johan Ridderstolpe benar nu upp denna svåra fråga — och själv känner jag mig lurad: vad var det för riggade och fixade band psykförsvaret på sin tid lämnade ut till mig?

Vad ska utredas, kan man fråga sig?

När man med professionella metoder filmar under vattnet, så som skedde vid ESTONIA, (huvudsakligen 2-5 december 1994. SA.) användes självfallet professionell utrustning.

Det normala är att inspelningen görs i ett format som tillåter hög bildkvalitet, något som är extra viktigt då man exempelvis filmar i grumligt vatten som i Östersjön. En filminspelning går till så att man antingen skickar ner en kamera med hjälp av undervattensfarkoster, s.k. ROVs, eller med dykare. Kameran sänder upp videosignaler till dykplattformen eller fartyget, där allt spelas in på en MASTER. En master är ett band av hög kvalitet med många linjers upplösning. Det vanliga är BETA SP eller BETA, som har 700 resp 650 linjer/tum i upplösning.

Masterbandet rullar hela tiden filmningen pågår, och på masterbandet läggs även en synlig TIMECODE, som är tiden visad i timmar, minuter, sekunder samt i bildrutor. Denna timecode är särskilt viktig när man sedan avser att klippa ihop ett ORIGINAL från den inspelade mastern.

Vid inspelningen är det sedan vanligt att man parallellt även spelar in på en annan bandspelare, en s.k. SLAV. Denna använder man i stort sett bara för att kunna gå tillbaka och titta på nyinspelade sekvenser utan att behöva stoppa masterbandet. Slaven kan man naturligtvis slå på och av litet som man vill, för att, om inte annat, spara på band. Som slav använder man vanligen en Super VHS bandspelare eller till och med en vanlig VHS maskin. Dessa har 400 respektive 250 linjer/tum i upplösning. Banden från slaven används vanligen bara som rent arbetsmaterial, och det är inte ovanligt att banden återanvänds för ett kommande uppdrag eller vid ett senare tillfälle.

När man avslutat inspelningarna gör man ett ORIGINAL, där man redigerar ut de sekvenser man anser är viktiga, från masterbandet. Vid den processen är det vanligt att man låter timecoden "försvinna" så att bara videokamerans egen tidsangivelse syns i bild. Vid undervattensfilmning är det, förutom tid, vanligt att man ser djup och kamerariktning noterade. Som original använder man även motsvarande BETA SP eller BETA-band, för att inte försämra bilden när man sedan skall göra visningskopior på vanliga VHS-band. (ORIGINALET är alltså inte original, utan det är MASTERN som är det faktiska originalet; onekligen förvillande. Det går att misstänka att etablissemanget avsiktligt utnyttjat denna svävande nomenklatur. SA)

Brända band

Nu har sjöfartsverket och även JAIC hävdat att originalbanden har bränts upp av företaget Rockwater (ett helprofessionellt bolag) som utförde filmningen åt JAIC och åt svenska sjöfartsverket. Ingen vet ännu om man menar att det är masterbanden eller originalbanden som eldats upp, eftersom det samtidigt hävdas från regeringens sida att originalen finns bevarade hos sjöfartsverket. De original som man där kan finna är dock bara visningskopior (i första eller andra generationen) av de riktiga original som måste ha funnits någon gång.

När man begär att få en kopia av en film från ESTONIAS vrak blir det en kopia av en visningskopia som lämnas ut, en kopia som dessutom varit utsatt för medveten bildförsämring. Det ligger nämligen en störande signal på dessa band, en signal som med teknisk apparatur till stor del går att ta bort.

När styrelsen för psykologiskt försvar, SPF, byggde sin faktabank ESTONIA-samlingen valde man att förbättra filmerna genom att med en Time Base Corrector, TBC, ta bort störande signaler från videobanden innan man komprimerade dessa band till digitala kopior. Kvaliteten hade annars varit för dålig. Samma typ av utrustning använde Faktagruppen för sex år sedan för att reproducera en kvalitet på filmer man mottagit från statens haverikommission, detta för att viktiga detaljer ur filmerna skulle kunna urskiljas.

Vid detta arbete kopplades ett mycket erfaret och namnkunnigt företag in, vilket då kunde konstatera att filmerna belagts med en manuellt pålagd störsignal som de nu tog bort just via tekniken TBC. Att störsignalen var avsiktligt pålagd framgick av det faktum att signalen varierade från band till band och även i vissa fall inom samma band, något som inte händer om den tekniska utrustningen vid kopieringen skulle vara felaktigt kalibrerad på något sätt. Störsignalen var av samma typ som den signal som läggs på för att kopieringsskydda videofilmer, exempelvis sådana som man kan hyra i en videobutik. Signalen var dock inte exakt likartad, varför effekten av signalen "bara" blev kraftigt försämrad bild.

När detta upptäcktes begärde Faktagruppen hos haverikommissionen att få låna originalen från vilka man gjort kopiorna. Ann-Louise Eksborg, senaste ordförande i JAIC, var då vänlig nog att låna ut fyra s.k. originalband, de enda man kunde hitta. Dessa band var av formatet BETA, varför vi med bestämdhet vet att masterbanden, som en gång spelades in, var av detta format eller bättre, alltså med en upplösning av minst 650 linjer/tum.

I vilket syfte ska nu SKL undersöka videoband? Det lär ju bli svårt att avgöra huruvida banden är manipulerade om man inte samtidigt får tillgång till originalbanden eller åtminstone till de band från vilka kopiorna gjorts. Men även om SKL får in dessa band för undersökning så kan ju faktiskt störsignalen ligga redan på dessa band. SKL måste alltså få in masterbanden för undersökning. (Och dessa finns inte längre! SA). Lika litet kommer SKL att kunna uttala sig om bandens faktiska innehåll eftersom laboratoriet inte har något referensmaterial att jämför med. Eller förhåller det sig måhända så att SKL ska agera haveriutredare också, precis som Rosenius/Sjöling gjorde då de insåg hur omöjlig deras uppgift var? I sådant fall kan ju SKL möjligen begära in kopior från andra filmer som tagits nere på vraket, jag tänker då på filmer från Jutta Rabe och Gregg Bemis. Men frågan kvarstår: i vilket syfte ska SKL-undersökningen genomföras?

Det finns bara ett enda syfte, och det är regeringens önskan att för varje åtgärd man vidtar lägga locket på för gott.

Sven Anér kommenterar: Så långt Johan Ridderstolpes utförliga och dramatiska beskrivning, av kusliga förhållanden som aldrig varit kända av den stora allmänheten, som delvis varit kända av t ex mig, som nästan helt varit kända av experter inom Faktagruppen - men som framför allt varit inte bara kända utan arrangerade, fixade av den svenska regeringen och dess hejdukar, där de för svenska skattemedel satt sig ner och manipulerat, försämrat, redigerat och bränt ett forskningsunderlag som borde ha gett oss sanningen kring de 852 som dog.

Det är svårt att föreställa sig ett grövre brott, ett grövre administrativt och politiskt, storpolitiskt brott.

Är Ridderstolpes text krånglig? Nej. Den visar, i klartext och utan anhopning av tekniska termer, hur ett från början hederligt framtaget filmmaterial korrigeras och manipuleras, varefter de i forskningssammanhang oumbärliga masterbanden bränns! Om detta får den ståtlige utredaren Peter Örn klara besked vid ett statligt seminarium den 10 februari 1998, med bl.a. representanter för det brittiska dykföretaget Rockwater närvarande, men den ståtlige Örn nöjer sig med ett stilla "fy", varpå hela detta seminarium, med ordagrann utskrift, får återgå till sin diskreta Rosenbadshylla, refererat egentligen bara i PALME-nytt nr 4 (öppet brev till Mona Sahlin!) och nr 5 för 2004.

I en kommentar till beslutet att utreda huruvida dessa filmer varit och är manipulerade sade Mona Sahlin så här nu i juni 2006 att hon låter utreda "trots att hon inte tror att någon manipulering förekommit"!

Inte tror - har Rosenbad egen vokabulär? Kan mer flagrant manipulering tänkas än bränning av alla ursprungliga masterband?

Dagens svenska vetenskapsmän klagar ofta, och säkerligen med rätta, över svårigheten att skaffa fram anslag till viktig, hederlig forskning. Men när det gällt att skaffa fram anslag att bekosta garanterat ohederlig forskning kring ESTONIAS undergång har medel aldrig saknats.

Det kan bli intressant att se hur SKL kommer att reagera på sitt utredningsuppdrag från Rosenbad. Sven Anér.

2:46:09	23:47	CONTINUE INNER CAR DECK
2:51:33	23:52	VIDEO PAUSE

"Fortsätter in på inre bildäck" - "Videopaus." Ett utsnitt ur Rockwaters "Video Tape Log" för band B43b. Efter fem minuter inne på bildäck följer en "videopaus" - ja den påspelade videon tar paus, men den ursprungliga mastern stoppas aldrig. Vad visar denna master? Det får vi aldrig veta. Den är bränd. SA

Ridderstolpe frågar vidare: Vad får detta för konsekvenser?

I ett sjösäkerhetsperspektiv är konsekvenserna solklara: en ny undersökning måste utföras. Utan en sådan kan inga korrekta sjösäkerhetsbefrämjande åtgärder, som en följd av ESTONIAS förlisning, utföras.

Ur ett politiskt och samhälleligt perspektiv är konsekvenserna förödande. Misstron mot politiker, myndigheter och regering kommer att medföra en situation där medborgaren upplever både förakt och rättsröta, en situation där demokratin ersatts av en illusion av demokrati som till varje pris skall bevaras.

Vad hände - egentligen?

När JAIC gjorde sin utredning av förlisningen begicks ett grundläggande, fundamentalt fel, helt i strid med all metodik och även logik vad gäller haveriutredningar. Man bestämde nämligen redan från början vad som hade hänt, att fartyget hade tappat visiret och tagit in vatten på bildäck och sedan sjunkit. Det beslutet togs i praktiken omedelbart efter förlisningen och basunerades sedan ut på olika sätt.

Därefter blev det den gemensamma haverikommissionens enda uppgift att leda i bevis att förlisningen gått till så som man redan bestämt.

Var och en, med någorlunda bevarat förnuft, inser ju vansinnet i detta. En riktig haveriutredning bedrivs enligt en helt annan metodik, där man förutsättningslöst utreder alla upptänkliga spår och alternativ som kommer in på banan.

JAIC, däremot, har konsekvent behandlat all information som tyder på att något annat skett som varande nonsens. Vittnesuppgifter som inte passat in i visirscenariot har därför i praktiken förklarats icke trovärdiga, och för att komma ur denna pinsamhet gjorde kommissionen bl.a. följande uppseendeväckande konstaterande i sin slutrapport:

"Kommissionen är medveten om att ingen av de överlevande är ett vittne i egentlig mening, dvs. en utomstående iakttagare. Samtliga vittnen är olycksoffer - inblandade i och en del av händelsekedjan. Deras iakttagelser och hågkomster är således påverkade av långvarig ångest, utmattning och stress." (JAIC 13.2.1).

Innebörden av detta blir förståelig då man ser hur JAIC konsekvent bortser från alla fakta och vittnesuppgifter som pekar åt något annat håll än att förlisningen berodde på ett förlorat visir. Ett solklart exempel är det faktum att ett flertal överlevande (vittnen) som bodde nere under bildäck begav sig ifrån sina hytter då vatten trängde in i hytterna INNAN fartyget fått slagsida direkt i samband med de två kraftiga, explosionslika smällar som inträffade kort efter varandra. Det var då visiret "föll av" och drog med sig rampen, enligt JAIC:s förklaring. Först därefter KAN det, enligt samma förklaring, möjligen börja rinna in vatten i fartyget, och lika möjligen först långt därefter kan vattnet ha hittat vägar ner till hytterna.

Den enda och korrekta slutsatsen som kan dras är att fartyget var läck innan det MÖJLIGEN tappade visiret, och att vattnet trängt in under det vattentäta bildäcket.

Det är ett faktum (fortsätter Johan Ridderstolpe) att ESTONIA seglade med felaktiga certifikat, godkända av finska, svenska och estniska sjöfartsmyndigheter. Alla tre nationerna var delaktiga och representerade i JAIC.

Det är ett faktum att ESTONIA också seglade med ett stort antal felaktiga dokument, direkt avgörande i en nödsituation, exempelvis felaktig stabilitetsbok, felaktig säkerhetsplan, saknad lastsäkringsmanual, saknad manual för bryggrutiner och så vidare. Trots detta hävdar JAIC att ESTONIA var sjövärdig. (Bara en påminnelse: JAIC — den internationella haverikommissionen; egentligen inte internationell utan trenations. SA.)

Det är ett faktum att det svenska sjöfartsverket på uppdrag utförde besiktning av fartyget innan det togs i bruk på traden Tallinn - Stockholm samt godkände fartyget trots alla brister, vilka fortfarande finns dokumenterade.

Det är ett faktum att det svenska sjöfartsverket på uppdrag av det estniska sjöfartsverket besiktigade ESTONIA samma dag hon för sista gången lämnade Tallinn, varvid det då konstaterades i protokoll att ESTONIA enligt internationell sjölag inte skulle fått lämna kaj förrän fem allvarliga fel åtgärdats. (Konstaterandet av ett delvis förfalskat "hamnstatsprotokoll" från den 27 september 1994 är den oberoende faktagruppens första och kanske viktigaste bidrag till utredningen av ESTONIA-ärendet. SA.)

Det är ett faktum att det svenska sjöfartsverket handlade helt i enlighet med internationella konventioner då man för Estlands räkning utförde hamnstatskontroll på ESTONIA just innan hon lämnade Tallinn.

Det är ett faktum att fartyget trots detta fick avsegla mot sin katastrof.

Det är ett faktum att det svenska sjöfartsverket trots bindande avtal med ESTONIA hävdar att verket aldrig utförde någon egentlig besiktning, utan att det "bara var en övning och ett övningsprotokoll".

Det är ett faktum att det svenska sjöfartsverket, som alltså förnekar hamnstatskontrollen, fakturerade Estland för just en "hamnstatskontroll".

Det är ett faktum, konstaterat av statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, att det av sjöfartsverket och JAIC framlagda s.k. "övningsprotokollet", som trots detta användes av JAIC för att i slutrapporten styrka ESTONIAS sjövärdighet, är en mellankopia där "kompletteringar gjorts eller delar tagits bort".

Det är ett faktum att ett "protokoll" omfattas av definitionen för "urkund".

Det är ett faktum att en urkundsförfalskning har skett då hamnstatsprotokollet falskeligen har ändrats så att åtgärden inneburit fara i bevishänseende.

Det är ett faktum att media i stort sett över huvud taget inte uppmärksammat denna urkundsförfalskning.

Det är ett faktum att regeringen konsekvent hävdar att "inga nya fakta har framkommit, trots att en rad aktörer som utredare, universitet, sjösäkerhetsorganisationer, företag och även överlevande bevisat motsatsen samt att JAIC har fel i sina slutsatser.

Det går inte att mot bakgrund av ovanstående konstateranden dra några andra slutsatser än att en mörkläggning sker av vad som egentligen hände då ESTONIA förliste och att mörkläggning även sker av myndigheters inkompetens och eventuella skuld till förlisningen.

Johan Ridderstolpe tränger in i gåtan ESTONIA: mörkläggning...

Ur ett internationellt perspektiv, i frågor som rör katastrofer, vare sig det rör sig om terrorism eller så kallade vanliga olyckor, görs allt som står i människans makt att utreda, analysera och undanröja risken för att nya terrordåd eller olyckor ska kunna ske. Lika stort engagemang läggs ner på att finna de skyldiga, om så är möjligt.

Elva år efter förlisningen av MS ESTONIA kan vi konstatera att varken orsaken till förlisningen eller ansvarsfrågan har klargjorts på ett tillfredsställande sätt, för att uttrycka mig milt. Något engagemang från de ansvarigas sida för att råda bot på detta finns ej. Däremot finns ett betydande engagemang för att motverka alla försök att klargöra omständigheterna kring förlisningen, såväl inom regeringen som inom riksdagsutskott, myndigheter och media.

Det handlar om grundläggande politiska värderingar och ställningstaganden, vilka uppstått som en följd av att hela ESTONIAS efterspel handlagts fullständigt inkompetent. Den fråga som infinner sig efter ett så skarpt uttalande är given: hur kan det ha gått så illa?

Det finns egentligen bara tre möjligheter. Den första möjligheten är att det pågår en mörkläggning, men den som så mycket som antyder den misstanken placeras omedelbart i facket "konspiratör". Den andra möjligheten är att utredningen och efterspelet skötts på ett fullständigt inkompetent sätt av i stort sett alla ansvariga och medverkande. Det uttalandet placerar budbäraren i facket "han som vet bäst".

Den tredje och enda realistiska möjligheten är en kombination av de båda första, nämligen att det under hela utredningen och dess efterspel pågått en mörkläggning av inkompetens hos en rad inblandade aktörer, samtidigt som man mörklägger omständigheter som är besvärande, olagliga eller militära, med koppling till MS ESTONIA.

Men inte kan det väl vara så, eller...

Det är ett faktum att haverikommissionen JAIC på sitt första möte diskuterade Natos och Rysslands inblandning i vraket. Vi vet dock inget om vad som sades i sak.

Det är ett faktum att JAIC på sitt första möte diskuterade att det i estniska medier skrivits om att en medlem i JAIC var inblandad i olagliga vapenaffärer.

Det är numera ett faktum att den svenska försvarsmakten och tullen var inblandade i och medvetna om att militär materiel regelbundet smugglades från Tallinn till Stockholm.

Det är ett faktum att ESTONIA ägdes till hälften av den estniska staten och till hälften av ett svenskt företag, Nordström & Thulin, samt att båda parter var representerade i JAIC.

Hur kunde haverikommissionen motivera en annan slutsats, i rak motsats till vittnens berättelser? Förklaringen ges i slutrapporten där man om vittnenas berättelser skriver följande:

"Några detaljer avviker från vad vittnena faktiskt har uppgivit. Kommissionen har, i de fall där vittnena har gjort uppenbara misstag, redigerat några detaljer för att inte förvirra läsaren." Samt vidare:

"'Sammandragen följer vittnenas utsagor så nära som möjligt. Några av detaljuppgifterna överensstämmer därför kanske inte nödvändigtvis med fakta eller andra konstateranden och kan följaktligen skilja sig från slutsatser som dragits av kommissionen i andra kapitel." (JAIC 6.1).

Håll med om att detta är helt fantastiskt! Värt att notera i sammanhanget är att enligt svensk lag innebär en förändring i en bevisuppgift urkundsförfalskning. Det är alltså på detta sätt JAIC fick ekvationen att gå ihop.

Jag ämnar inte här gå vidare på andra exempel, utan nöjer mig med att berätta att ett par hundra liknande motsägelser eller slutsatser, som inte stämmer med fakta, kan påträffas i slutrapporten.

Vid sidan av den officiella lögnen, alltså JAIC:s förklaring till förlisningen, föreligger ett antal fakta som pekar mot andra scenarier än det enda som JAIC utredde eller sökte leda i bevis. Jag nämner helt kort de scenarier som ännu ej med säkerhet kan uteslutas:

En kollision (1) med en mina (vid tiden för förlisningen fanns 50 000 minor enbart i estniska vatten, och ESTONIA sjönk dessutom mitt i ett minfält, vilket naturligtvis inte redovisas någonstans);

En kollision (2) med ett annat fartyg, t.ex. ubåt (det finns ett oljespår som går från haveriplatsen och söderut, rakt mot vågor och vind, ca. 20 km långt; det kan inte ha kommit från ESTONIA);

Skrovskada (3) på grund av utmattning, dvs. att fartyget sprack eller tappade en del av skrovet (en av de vanligaste orsakerna till att fraktfartyg förliser, dock aldrig tidigare en verifierad orsak till förlisning av ett passagerarfartyg, men helt möjlig);

Ett attentat (4) eller ett sabotage (under 1994 förekom bombhot mot ESTONIA/EstLine, vilka bl.a. resulterade i en mycket stor bombövning ombord på ESTONIA).

Gåtans lösning

Svaren på varför ESTONIA förliste finns där fartyget ligger. Svaren finns per definition inte i JAIC:s slutrapport. De problem som vi i dag möter gör dock att vi kommer att ha mycket svårt att avgöra vad som hände vid förlisningen och vad som hänt under de 11 åren på havets botten. En rad aktiviteter, både sanktionerade och andra som uppenbarligen varit och är hemliga, har skett på och helt säkert även inne i fartyget.

Det är naturligtvis inte omöjligt att utreda förlisningen på nytt, men detta kräver mycket omfattande nya dykningar och mycket noggrann metodik, analys och, framför allt, nya helt oberoende utredare som ej har någon koppling vare sig till den gamla utredningen eller till de tre huvudaktörerna Sverige, Finland och Estland.

Vill man göra det enklare för sig bärgar man fartyget.

Johan Ridderstolpe.

Stora delar av ESTONIA-brevet nr 8 blev alltså Johan Ridderstolpes; tack!

Under utskriften av dessa spännande texter slås jag, gång efter gång, av det närmast bisarra faktum att dessa inlägg från Johan Ridderstolpe aldrig fått eller får publiceras någon annanstans än i ett visserligen energiskt men upplagebegränsat nyhetsbrev som ESTONIA-brevet. Detta är ju texter, påståenden, beskrivningar, analyser och slutsatser som varje normalt funtad nyhetschef i normalfallet borde kasta sig över och röja plats åt på första sidan:

ESTONIA en skandal!

Eller också borde samme nyhetschef säga sig att denne Ridderstolpe rimligen måste ha fel på varje punkt, men det ska vi minsann undersöka och sedan hänga ut honom på första sidan!

Inget av detta sker. Inte heller kommer detta nummer av ESTONIA-brevet att väcka någon som helst uppmärksamhet hos adressater som RÅ, JK, RPS, SPF etc., ta vilka initialer som önskas: vad då ESTONIA-brevet, vad då Ridderstolpe, vad då Anér? Fallet ESTONIA är ju utrett!

Och redan innan nr 8 går i press får jag ett kort brev från just RÅ, närmare bestämt från hans chefsåklagare Lennart Guné, som berättar för mig att min skrivelse av den 17 juni 2006 (med bl.a. intrikata frågor om specialfartyget URD) "inte föranleder någon annan bedömning än den riksåklagaren gett uttryck åt genom beslutet den 10 maj 2006 (ÅM 2005/2600)..." - bla, om uttrycket tillåts, bla bla. Inte tänker RÅ bråka med Anér, eller Ridderstolpe, men vi kan ju tala om för dem att de är lagda till handlingarna. "Ärendet är därmed avslutat" - detta blir den svenska åklagarmaktens finala beslut i ärendet ESTONIA: ärendet är därmed avslutat.

I helvete att det är avslutat, RÅ och alla ni andra iskalla initialer. För det är inte ni som bestämmer vad Johan Ridderstolpe och jag och framför allt vad alla ESTONIAS anhöriga får tycka och tänka och göra och genomdriva.

Ärendet ESTONIA är inte avslutat. Bara så du vet, Lennart Guné. Sven Anér

Här följer nu interpellationsdebatten den 12 juni i år rörande ESTONIA

ESTONIA-brevet nr 8/2006. Redaktör och ansvarig utgivare: Sven Anér, 740 10 Almunge. Telefon 0174-500 66, 018-15 12 79. Fax: 0174-501 05.