I november 1998 lämnade Analysgruppen för granskning av Estoniakatastrofen rekommendationen:
”Ansträngningar bör göras för att omhänderta och identifiera omkomna som finns
inuti eller utanför Estonia. Målet bör vara att de döda under värdiga former
skall kunna omhändertas och begravas på det sätt som anhöriga finner lämpligt.”
Samtidigt var
Analysgruppen noga med att understryka att varje åtgärd vid fartyget kräver
förhandlingar med Estland och Finland för att få till stånd nödvändiga
förändringar i redan ingångna mellanstatliga avtal.
För att de
omkomna skulle kunna tas om hand förutsattes också ändringar av nationell
lagstiftning, eftersom det enligt såväl svensk som finsk och estnisk lag av
hänsyn till gravfriden är förbjudet att dyka eller bedriva annan
undervattensverksamhet, t ex fotografering, i och kring Estonia.
Både Estlands
och Finlands regering sade nej till Analysgruppens rekommendation av respekt
för gravfriden. Därmed var frågan avgjord även för Sveriges del och regeringen
beslutade således att inte bärga kropparna.
Gjorda
misstag kan inte göras ogjorda, men de kan erkännas och tas ansvar för. Det
försökte också regeringen göra i februari förra året. Man bad om ursäkt för att
kropparna inte hade bärgats direkt efter
Skona
anhöriga från fler löftesbrott.
förlisningen, och för att myndigheterna inte hade klarat
av att ta hand om anhöriga och överlevande, samt för det tidigare beslutet att
täcka över Estonia med betong.
När
ursäkterna kom uppfattades det av många som ett viktigt steg i riktning mot en
försoning. De anhöriga fick äntligen sin sorg och sitt lidande bekräftat, något
som ofta underlättar för den som trots allt vill försöka att gå vidare i livet.
Samtidigt
fick regeringen en chans att ta ansvar för tidigare begångna fel i hanteringen
av Estoniakatastrofen, och en möjlighet att försona sig med och lära av
misstagen.
I dag undrar
vi om regeringen har gjort det.
Efter den
amerikanska dykaren Gregg Bemis spektakulära uppgifter om att det finns mellan
sex och åtta döda kroppar på havsbotten vid Estonia har frågan om bärgning av
kroppar och kravet på en ny haverikommission åter hamnat i blixtbelysning.
Regeringen
kommer att hålla överläggningar med riksdagspartierna med anledning av den nya
situationen, och diskutera hur de skall agera om Bemis uppgifter är korrekta.
Nu talar
mycket för att politikerna inte kommer så långt i diskussionen. Först måste
regeringens ansvariga statsråd Mona Sahlin,
Finlands och Estlands regeringsföreträdare, få möjlighet att se Gregg
Bemis och Jutta Rabes kontroversiella filminspelningar.
Därefter
måste en eventuell bärgning av kropparna, som vissa partiföreträdare redan har
uttalat sig för, diskuteras med Finland och Estland.
Någon hänsyn måste rimligen också tas till
alla de anhöriga som har motsatt sig en bärgning av kropparna, 1998 anslöt sig
84 procent till den gruppen. En av anhörigföreningarna, Den internationella
stödgruppen efter Estonia DIS, meddelade redan i går morse att den var emot en
bärgning av kropparna.
Gravfriden
måste bevaras och respekteras skrev föreningen, som enligt egen uppgift har 3
000 medlemmar, i sitt pressmeddelande.
Oavsett om
man har försonat sig med tanken att Estonia är en gravplats eller inte måste
man ha klart för sig att en bärgning
av de nu aktuella 6-8 kropparna innebär att även de anhöriga som
har motsatt sig att kropparna tas upp riskerar att få upp kvarlevor av sina
anförvanter.
En annan
fråga som bör ställas, om man beslutar att ta upp dessa kroppar, är hur
regeringen och ansvariga beslutsfattare skall förhålla sig till de kroppar som
finns kvar i vraket, varav ett hundratal redan i ett tidigt skede bedömdes
kunna tas om hand? Skall ansträngningar göras för att ta upp även dessa kroppar
eller skall de ligga kvar?
Det går
givetvis inte att utesluta att fler kroppar i framtiden kommer att lämna vraket
på grund av vattenströmmar, mm. Detta var också ett av skälen till varför
beslutet togs att täcka över Estonia med betong. Man ville inte riskera att
anhöriga gång på gång skulle behöva konfronteras med uppgifter om kroppar som
så småningom flyter i land.
Regeringen
kan inte heller tro att anhöriga som alltjämt strider för att kropparna skall
bärgas kommer att finna sig i det faktum att vissa kroppar tas upp, medan deras
anförvanter blir lämnade kvar i vraket, och senare kanske på havsbotten utanför
Estonia.
Hur
känslomässigt laddad den uppkomna situationen än är måste regeringen ta
ansvar för den, särskilt som den var förutsägbar redan när regeringen utlyste
den s k gravfriden. Därefter har regeringen framfört sina ursäkter, som
regeringen bör ha mod att stå fast vid. Och vilka frågor skulle en ny
haverikommission egentligen kunna ge svar på?