Även en regering
    måste gå vidare

     

    I november 1998 lämnade Analysgruppen för granskning av Estoniakatastrofen rekommendationen: ”Ansträngningar bör göras för att omhänderta och identifiera omkomna som finns inuti eller utanför Estonia. Målet bör vara att de döda under värdiga former skall kunna omhändertas och begravas på det sätt som anhöriga finner lämpligt.”

         Samtidigt var Analysgruppen noga med att understryka att varje åtgärd vid fartyget kräver förhandlingar med Estland och Finland för att få till stånd nödvändiga förändringar i redan ingångna mellanstatliga avtal.

         För att de omkomna skulle kunna tas om hand förutsattes också ändringar av nationell lagstiftning, eftersom det enligt såväl svensk som finsk och estnisk lag av hänsyn till gravfriden är förbjudet att dyka eller bedriva annan undervattensverksamhet, t ex fotografering, i och kring Estonia.

         Både Estlands och Finlands regering sade nej till Analysgruppens rekommendation av respekt för gravfriden. Därmed var frågan avgjord även för Sveriges del och regeringen beslutade således att inte bärga kropparna.

         Gjorda misstag kan inte göras ogjorda, men de kan erkännas och tas ansvar för. Det försökte också regeringen göra i februari förra året. Man bad om ursäkt för att kropparna inte hade bärgats direkt efter

     

    Skona anhöriga från fler löftesbrott.

     

    förlisningen, och för att myndigheterna inte hade klarat av att ta hand om anhöriga och överlevande, samt för det tidigare beslutet att täcka över Estonia med betong.

         När ursäkterna kom uppfattades det av många som ett viktigt steg i riktning mot en försoning. De anhöriga fick äntligen sin sorg och sitt lidande bekräftat, något som ofta underlättar för den som trots allt vill försöka att gå vidare i livet.

         Samtidigt fick regeringen en chans att ta ansvar för tidigare begångna fel i hanteringen av Estoniakatastrofen, och en möjlighet att försona sig med och lära av misstagen.

         I dag undrar vi om regeringen har gjort det.

         Efter den amerikanska dykaren Gregg Bemis spektakulära uppgifter om att det finns mellan sex och åtta döda kroppar på havsbotten vid Estonia har frågan om bärgning av kroppar och kravet på en ny haverikommission åter hamnat i blixtbelysning.

         Regeringen kommer att hålla överläggningar med riksdagspartierna med anledning av den nya situationen, och diskutera hur de skall agera om Bemis uppgifter är korrekta.

         Nu talar mycket för att politikerna inte kommer så långt i diskussionen. Först måste regeringens ansvariga statsråd Mona Sahlin,  Finlands och Estlands regeringsföreträdare, få möjlighet att se Gregg Bemis och Jutta Rabes kontroversiella filminspelningar.

         Därefter måste en eventuell bärgning av kropparna, som vissa partiföreträdare redan har uttalat sig för, diskuteras med Finland och Estland.

         Någon hänsyn måste rimligen också tas till alla de anhöriga som har motsatt sig en bärgning av kropparna, 1998 anslöt sig 84 procent till den gruppen. En av anhörigföreningarna, Den internationella stödgruppen efter Estonia DIS, meddelade redan i går morse att den var emot en bärgning av kropparna.

         Gravfriden måste bevaras och respekteras skrev föreningen, som enligt egen uppgift har 3 000 medlemmar, i sitt pressmeddelande.

         Oavsett om man har försonat sig med tanken att Estonia är en gravplats eller inte måste man ha klart för sig att en bärgning  av de nu aktuella 6-8 kropparna innebär att även de anhöriga som har motsatt sig att kropparna tas upp riskerar att få upp kvarlevor av sina anförvanter.

         En annan fråga som bör ställas, om man beslutar att ta upp dessa kroppar, är hur regeringen och ansvariga beslutsfattare skall förhålla sig till de kroppar som finns kvar i vraket, varav ett hundratal redan i ett tidigt skede bedömdes kunna tas om hand? Skall ansträngningar göras för att ta upp även dessa kroppar eller skall de ligga kvar?

         Det går givetvis inte att utesluta att fler kroppar i framtiden kommer att lämna vraket på grund av vattenströmmar, mm. Detta var också ett av skälen till varför beslutet togs att täcka över Estonia med betong. Man ville inte riskera att anhöriga gång på gång skulle behöva konfronteras med uppgifter om kroppar som så småningom flyter i land.

         Regeringen kan inte heller tro att anhöriga som alltjämt strider för att kropparna skall bärgas kommer att finna sig i det faktum att vissa kroppar tas upp, medan deras anförvanter blir lämnade kvar i vraket, och senare kanske på havsbotten utanför Estonia.

         Hur känslomässigt laddad den uppkomna situationen än är måste regeringen ta ansvar för den, särskilt som den var förutsägbar redan när regeringen utlyste den s k gravfriden. Därefter har regeringen framfört sina ursäkter, som regeringen bör ha mod att stå fast vid. Och vilka frågor skulle en ny haverikommission egentligen kunna ge svar på?

     

    SvD 000905

     

    ORGINALARTIKELN SOM BILD