Relevant bevismaterial kastades i sjön

De viktiga delarna från hydraliken till Estonias bogvisir fick inte plats i transportlådan. Därför kastades de flesta tillbaka i havet av den internationella haverikommissionens egne tekniske utredare. SvD kan i dag avslöja nya anmärkningsvärda uppgifter om hur utredningen av Estonias förlisning sköttes - eller missköttes.

Gustav Hanuliak var dykrådgivare åt Sjöfartsverkets chefsutredare Johan Fransson. Han har sammanlagt tillbringat mer än sex veckor på haveriplatsen. För SvD berättar Hanuliak hittills okända detaljer om de dykningar som den internationella haverikommissionen JAIC utförde i december 1994.
Han läser i sin anteckningsbok, som han noga förde under dykningarna, och säger:
- Arbetet vid olycksplatsen var dåligt organiserat. Bara få visste om vad som egentligen pågick. Dykarna skar av några viktiga delar bland annat från bogvisirets hydraulik som borde blivit viktiga bevis.
Han uppskattar antalet delar som togs upp från Estonia till "några tiotals stycken". Men långt ifrån alla kom in till fastlandet för vidare undersökningar.
- Så vitt jag vet registrerades eller utvärderades aldrig ungefär tre fjärdedelar av alla bitar. De kastades tillbaka i havet. Att de var för stora för att passa in i transportlådan som skickades till Sverige med helikoptern var den enda anledningen.


Den omdiskuterade Rabe-Bemisexpeditionen i somras, tog bilder av ett möjligt hål vid Estonias förskepp, men storleken är oklar och också dess betydelse för sjunkförloppet.

Gustav Hanuliak vill inte smutskasta den ansvarige för beslutet att kasta bevismaterial i sjön, men säger:
- Mannen som gjorde den här konstiga selektionen var haverikommissionens utredare Börje Stenström. Tyvärr var det så. Hade vi haft de här viktiga delarna i dag, skulle det med stor sannolikhet gå mycket lättare att tillbakavisa många spekulationer.
Stenström kan inte längre höras om vad som hände därute på havet. Han avled 1997 i cancer.

Men han har själv i en tv-intervju bekräftat liknande uppgifter. Då handlade det om det så kallade atlantlåsets halvmeterlånga bult, som enligt Stenström var alltför tung för helikoptern.
I stället kastades också denna vitala pusselbit tillbaka i havet - ett agerande som förvånat många. Stenström var mycket kunnig om helikoptrar. Han hade varit Marinförvaltningens förste kontrollflygare och också haft huvudansvaret för myndighetens helikopterinköp.
På Bergas helikopterbas deltog han i utbildningen av mekaniker och var med om att effektivisera flygkontroll av helikoptrar med autopilot för ubåtsjakt.
Han var alltså väl förtrogen med hur mycket last en helikopter klarar. Ändå slängde han tillbaka låset.
Men de delar från Estonia som Börje Stenström valde bort redan på dykfartyget är inte de enda som ligger kvar på havets botten.

I samband med den finländska haverikommissionens jakt efter det tappade bogvisiret hittades ett tio meter långt och fem till sju meter brett föremål på botten. Det låg just där Estonia ansågs ha kantrat, enligt kommissionens egna analyser.
Finländarna tog sonarbilder av "det stora objektet", som analyserades av en inhyrd metallurg. I ett fax dagen efter, den 10 oktober 1994, från Planeringskommissionen för undersökning av storolyckor heter det dock:
"Det stora objektet visade sig vara en stålplåt."
Med detta lät sig den finländska undersökningsgruppen nöja. Objektet, vad det nu var, bärgades aldrig. Ingen vet i dag ens om det kom från Estonia.
Det är denna typ av underlåtenheter som skapar grogrunden för teoribildningar, allehanda konspirationer och spekulationer. Frågetecknen frodas.
Dykexperten Gustav Hanuliak är övertygad om att svaret på gåtan om varför Estonia sjönk ligger i de dåliga svetsningarna kring de hydraliska cylindrarna vid bogvisiret.

Mycket talar för att hans trovärdighet som källa. Få personer har samtidigt licens för undervattenssvetsning, teknisk högskoleutbildning, erfarenhet av dykningar vid norska oljeplattformar - och under två operationer varit nere vid Estonias vrak. Den andra gången var 1996, då hundratals liter olja av miljöskäl skulle pumpas upp.
Det var inte bara anblicken av alla halvnakna och döda kroppar som chockade Gustav Hanuliak och de övriga dykarna under de påfrestande undervattenspassen. De bristfälliga svetsningsarbetena var också en förfärande syn.
- Man kunde inte ens kalla de för svetsar, eftersom någon bara hade svetsat ihop vissa punkter och sen täckt allt med ett tjockt lager av färg, berättar Hanuliak.
Han är övertygad om att Estonia inte utsatts för något bombattentat eller att någon större konspiration ligger bakom hennes förlisning.
- Jag har aldrig sett något som skulle kunna bekräfta en explosionsteori.

Hur Estonia ändå kunde sjunka så snabbt är kanske det mest centrala i Estoniafrågan. Det är också denna fråga som regeringen vill ha vidare utredd och som också fått den tidigare generaldirektören Olof Forssberg att i SvD uttala dubier om slutrapportens hundraprocentighet.
Av de många orsaksteorier som lanserats förekommer olika former av hål under bildäck i de flesta. Befintliga i form av luckor som inte stängts, plåtar som lossat och rivit upp hål, hydraulik som slitit sönder skrovet, kollision med tappade containrar, hål efter bombexplosion.

Det finns också nya bilder på något som faktiskt skulle kunna vara ett hål i skrovet. Dessa togs under det kritiserade teamet Jutta Rabe och Gregg Bemis expedition i somras och har bearbetat av The Independent Fact Group som på ideell basis utreder Estoniahaveriet. Bildmaterialet har tillställts Näringsdepartementet och ingår i det underlag som biträdande näringsminister Mona Sahlin ska ta ställning till före mars månads utgång.
- Bilderna visar något hålliknande som visserligen bara är cirka en decimeter långt. Är det inte större kan det inte förklara varför vatten forsat in under bildäck. Men vi vet ju inte om hålet fortsätter in i skrovet, säger Johan Ridderstolpe, chefskonstruktör på Ostkustens marinbas och en av initiativtagarna till The Independent Fact Group.
Ridderstolpe menar att omständigheter som dessa, fångade på bild, gör att det inte räcker med datasimuleringar vid bildskärmar. Nya dykningar krävs för att utplåna alla tvivel.
- Det handlar inte om att sänka den internationella haverikommissionen utan om att få reda på varför Estonia sjönk.
Innan dess kommer alltför många att tro att det finns något att dölja - mer än ödesdigra misstag.

Björn Hygstedt
Tomas Sniegon