SEA - INFO
1-04
--------------------------------------------------
Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga, SEA, blev en av de största av de
anhörigföreningar som bildades efter katastrofen 1994 och är i dag den enda
rikstäckande förening som fortfarande är aktiv.
En av de huvudsakliga riktlinjerna vid föreningens bildande och under
åren av verksamhet har varit, och är, att alla rimliga ansträngningar bör göras
för att omhänderta dem som kan återfinnas i vraket efter Estonia.
Alltsedan den internationella haverikommissionens (JAIC) slutrapport om förlisningen presenterades, och
bristfälligheterna i den blev uppmärksam-made och hårt kritiserade, har våra
ansträngningar riktats mot att få till stånd en ny och oberoende undersökning.
Endast sanningen om hur och varför fartyget förliste och hur ansvaret för
detta fördelas kan bringa Estoniafrågan till ett definitivt och värdigt slut.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
10 ÅR HAR GÅTT EFTER ESTONIAS FÖRLISNING
POLITIKER, SJÖFOLK, ANHÖRIGORGANISATIONER M.FL. FORTSÄTTER ATT KRÄVA EN
NY HAVERIUTREDNING!
Den internationella haverikommissionen JAIC:s
rapport om Estonias förlisning blev starkt kritiserad när den, efter tre års
arbete, presenterades i december 1997.
Allt efter som åren gått har fakta kommit fram
rörande enskildheter i händelseförloppet och inverkande faktorer som inte finns
redovisade i rapporten.
De regeringar som tillsatte kommissionen och de
myndigheter som hade del i ansvaret för vad som skett samt de som medverkade i
utredningen har accepterat och försvarar den officiella haveriutredningen.
Andra accepterar den inte
som en rimlig förklaring av katastrofen
VARFÖR?
DÄRFÖR ATT
den
förklaring som gavs av den internationella haverikommissionen, JAIC är:
·
ofullständig och föga trovärdig. Bakgrunden,
händelseförloppet och orsakerna till katastrofen är ej klarlagda
·
ifrågasatt av sjöfartsvärlden d.v.s. sjöfolk och
deras organisationer, fartygsbefäl, skeppsbyggare och marin expertis inom
universitet och forskningsinstitut
·
den kompromiss som var politiskt acceptabel för
Sverige, Finland och Estland
·
ett verk av en jävig kommission som i stället för
att finna sanningen
inriktade sig på att konstruera en sannolik förklaring
·
sjötekniskt tvivelaktig
DÄRFÖR ATT
·
en utredning som underkänns av experter men
försvaras av politiker signalerar missbruk av makt
·
en olycka som sänker ett stort passagerarfartyg på
bara 36 minuter och tar 852 människors liv kan inte - får inte - lämnas utan en
klar och övertygande utredning av vad som hände, vad var orsaken och vem/vilka
som har ansvar
·
det finns alltför många tecken på manipulerade
beslut, alltför många frågetecken för myndigheternas agerande och alltför många
kunniga och omdömesgilla personer, i Sverige och utomlands, som betecknar
Sveriges hantering av Estoniafrågan som en mörkläggning
·
endast en oberoende och trovärdig haveriutredning
kan ge Estonias bidrag till arbetet för bättre sjösäkerhet
VAD HAR HÄNT UNDER 10 ÅR?
1994 Dykarundersökning konstaterar att fartyget
kan bärgas men den svenska regeringen beslutar, på rekommendation av Etiska
rådet, att Estonia och hennes offer inte skall bärgas.
1995 Lag om gravfrid stiftas i Sverige, Finland
och Estland.
Regeringen fattar beslut om övertäckning.
1996 Arbetet med övertäckning upphör.
1997 JAIC:s haveriutredning presenteras.
1998 Analysgruppen rekommenderar: Bärga de
omkomna.
1999 Regeringen ber anhöriga om ursäkt för
tidigare felbeslut och fattar ett nytt beslut att inte bärga
Internationella
Transportarbetarfederationen kräver ny haveriutredning.
Polisanmälan: Misstänkt
urkundsförfalskning (hamnstatsprotokollet)
2000 Dykarundersökning. Analys av metallprover
från vraket indikerar sprängning.
Krav på ny haveriutredning.
Riksdagsmotioner föreslår
kompletterande utredning, framhåller behovet av en trovärdig haveriutredning
samt granskning av sjunkförlopp, eventuell sprängning m.m.
2001 Regeringsbeslut: ... avslår framställningarna
om en ny utredning.
Nya dykningar på vraket.
Riksdagsmotion föreslår ny utredning
utförd av oberoende internationell undersökningsgrupp samt temporärt hävande av gravfriden för
eventuella nya dykningar
Riksdagen avvisar Estoniamotionerna
med röstsiffrorna 252 – 60.
2002 Anmälan till Konstitutionsutskottet, KU för
granskning huruvida regeringen fullgjort förpliktelser enligt IMO-resolutionen
A.849(20) avseende haveriutredning.
Riksdagsmotioner föreslår att
internationell oberoende expertis ges uppdrag åskådliggöra hur Estonia kan ha
vattenfyllts i haveriets slutskede samt låta sakkunniga granska relevansen i
expertisens kritik.
Det förfalskade hamnstatsprotokollet
uppmärksammas i media.
2003 Ny riksdagsmotion föreslår en fullständig
dokumentation av vraket, oberoende fackgranskning samt sjöförklaring.
2004 Höstriksdagen tar upp Estoniamotionen till
behandling.
FINNS DET SKÄL
för vad som sägs och skrivs,
både i Sverige och internationellt, att
Estonia-affären handlar om en mörkläggning av det som hände?
Den ansedda engelska
tidningen Financial Times menade att Sveriges hantering av Estoniafrågan var en
’cover-up’ och skrev om en ”våt grav för sanningen”, en grav som inte endast
inrymde offrens kroppar utan även Sveriges anseende som förebild i arbetet för
bättre sjösäkerhet.
En mörkläggning, genomförd
med den genomslagskraft och auktoritet som ämbete eller officiell funktion ger,
resulterar i att en oönskad sanning ersätts av en ’tillrättalagd’ sanning.
Det kan gälla för en tid -
men den rätta sanningen kommer alltid fram till slut!
Bevis för vad som hände med
Estonia finns relativt lätt tillgängliga. Men för den ruta i havet, den plats
där Estonia ligger på Östersjöns botten, har svenska regeringen - för att
skydda gravfriden - sett till att det finns en förbudsskylt ”Tillträde
förbjudet!”
STATENS
HAVERIKOMMISSION, SHK
är en myndighet under Försvarsdepartementet och har
till uppgift att utreda alla typer av svåra olyckor eller tillbud oavsett om de
inträffar till lands, till sjöss eller i luften.
Generaldirektören för SHK ledde den svenska delen
av den gemensamma estnisk-finsk-svenska haverikommissionen (JAIC) under 32 av
deras 38 månader långa arbete. Han fick sparken som generaldirektör efter en
lögn om ett relativt obetydligt papper och
efterträdaren blev den som fick sätta sitt namn under den haverirapport som
sjöfartsvärlden inte tror på.
SHK:s uppgift är att finna svar på frågor: Vad
hände? Varför hände det? Vad kan göras för att en liknande händelse inte
inträffar igen?
Det tog tre år för haverikommissionen att utreda
Estonias förlisning. Ytterligare sju år har gått men det kan inte påstås att
SHK:s frågor fått ett trovärdigt svar eller att alla erfarenheter från Estonia
tagits tillvara för att förhindra en ny sådan händelse.
VEM KAN TRO PÅ
HAVERIUTREDNINGEN?
Gör tankeexperimentet att polisutredningen av en
större bussolycka resulterar i beskedet att föraren inte hade något som helst
ansvar i olyckan, inte heller företaget som ägde bussen eller Bilbesiktningen
som kontrollerat om den var i trafiksäkert skick. Den enda part som pekas ut
som ansvarig är Volvo, som byggde bussen för klent. 14 år tidigare!
Det är frågan om någon skulle våga sig på att
offentliggöra en sådan utredning - och vem skulle kunna tro på den? Det är inte
svårt att föreställa sig hur den skulle tas emot. Den ansvarige utredarens
avgång skulle krävas, utredningen skulle förhånas och avfärdas som totalt
orealistisk och korrumperad. Ett säkert utfall vore krav på en ny och oberoende
undersökning för att fastställa de verkliga ansvarsförhållandena.
Parallellen till Estonia är lätt att se. Den
officiella haveriutredningen kom fram till motsvarande slutsatser och samma slags
ansvarsfördelning. D.v.s. inget ansvar för besättningen, rederiet, Bureau
Veritas eller Sjöfartsverket. Skulden lades endast på det varv som levererade
fartyget 1980. 14 år tidigare!
Kraven på en ny och opartisk haveriutredning har
kommit från många håll - politiker, fackliga organisationer och andra. Men
inget har hänt - hittills!
HUR LÄNGE
VARAR GRAVFRID I VATTEN?
Ett flertal ur besättningen i den nedskjutna DC
3:an kunde efter 52 år i Östersjön få byta sin grav i havet mot en i land.
Kommentar i media: ”Det enda rätta!”
I 333 år vilade besättningen på regalskeppet Vasa i
sin grav i vattnet utanför Beckholmen i Stockholm. Vid bärgningen 1961 lades,
vad som fanns kvar av dem, i den så kallade Vasagraven på Galärvarvet. Men
forskarna hade behov av dem och den graven tömdes 1989.
I år d.v.s. 376 år efter att de förlorade livet,
har besättningsmän från Vasa tagits i anspråk för ny tjänstgöring. Ett tiotal
skelett ställs ut på Vasamuséet och för att bättre illustrera mötet mellan
dagens människor och 1600-talets har några av dem fått ansikten skulpterade
efter kraniet.
Den polska färjan Jan Heweliusz, som förliste 1993,
ligger på ca 20 meters djup i södra Östersjön, 14
offer saknas fortfarande. Vraket är ett populärt mål för sportdykare och
har plundrats på allt av värde. Att ekonomiska intressen inte låter sig hindras
av en förlisning bevisas av att en lastbil lyfts ur vraket.
Lagen om gravfrid för Estonia, d.v.s. förbud för
dykning och annan undervattens-verksamhet, började gälla - för svenska medborgare
- den 1 juli 1995, Estonia ligger på internationellt vatten och den som bryter
mot lagen kan ställas till ansvar endast om han/hon kommer in till något av de
länder som kriminaliserat gravfridsbrott.
JURIDIK
Samma dag som Estonia förliste inledde Åklagarmyndigheten
i Stockholm en förundersökning ”eftersom
det fanns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal kunde ha
förorsakat förlisningen”. Att inleda förundersökningen betydde i
detta fall ingen betungande arbetsinsats de första tre åren.
Det blev ingen sjöförklaring efter Estonias
förlisning, katastrofen föranledde heller ingen polisutredning och åklagaren
väntade i huvudsak på resultaten av två utredningar, JAIC:s och den Tyska
Expertgruppens, vars rapporter kom i december respektive på våren 1997. I sitt
beslut i februari -98 att lägga ner förundersökningen skrev åklagaren att de
rapporterna legat till grund för hans arbete.
Efter bedömningen att båda utredningarna gjorts
noggrant och seriöst skrev han ”Jag anser
inte att någon utredning klarlägger vad som hände bortom rimligt tvivel” och
vidare ” ingen av dessa utredningar kan
heller avfärdas till förmån för den andra utredningen. Jag anser därför också
att någon ytterligare, ny utredning, inte skulle kunna förklara olyckan på ett sådant
sätt att orsaken till denna blev helt och otvetydigt klarlagd. Inte heller
anser jag att några nya dykningar skulle kunna bringa klarhet i ansvarsfrågan”.
Med mindre mått av juridik men mer logik, skulle
tanken kunna uppstå att just själva faktum att ingendera av två ’noggranna och
seriösa’ utredningar skulle kunna accepteras som den rätta förklaringen borde i
sig vara ett starkt skäl för att fortsätta att utreda.
Syftet med undersökningar är vanligtvis att vinna
klarhet och/eller kunskaper om vad som dittills varit okänt!
UTREDNING(?)
AV SABOTAGE
I åklagarens beslut att lägga ner förundersökningen
skrevs även ” ... andra orsaker till
katastrofen, som till exempel sabotage, inte varit föremål för utredning
eftersom dessa huvudsakligen haft karaktär av fantasier och dessutom varit
oprecisa och därför i praktiken omöjliga att utreda”.
Efter att det kommit expertutlåtanden om
möjligheten av detonation(er) på Estonia kom det krav att åklagaren på nytt
skulle intressera sig för saken. Det resulterade i ett besked i maj 2004 där
han hänvisar till sitt beslut från februari 1998.
”Av beslutet
framgår uttryckligen att förundersökning aldrig inletts beträffande misstanke
om sabotage. Jag redovisar även skälen för detta. Frågan är därmed prövad i
beslutet.”
Alltså!
Skälen för misstanke om sabotage ombord Estonia grundad på utlåtanden
från en lång rad med högt kvalificerade experter har ingen betydelse eftersom
det sex år tidigare inte fanns annat än ’fantasier’ att utreda.
EFTERHANDSKONSTRUKTION
Haverikommissionens rapport om hur och varför
Estonia förliste har utsatts för vass kritik av sjöfartsvärlden som betecknat
deras teori som omöjlig. Till försvar för en av de svagare punkterna i JAIC:s
teori har SPF, Styrelsen för Psykologiskt Försvar fått uppdraget från
regeringen att med utgångspunkt just i JAIC:s rapport åskådliggöra hur Estonia
kan ha vattenfyllts i haveriets slutskede. Fartyget gick under på endast 36
minuter.
Uppdraget påbörjades och resulterade i en förstudie
(med ett flertal reserva-tioner). Denna förstudie, där man fann
konstruktionsdetaljer på Estonia som haverikommissionen inte hittat under sina
tre års arbete, skulle ”skapa underlag för den vidare beredningen av
regeringens uppdrag” men - blev upphöjd till att vara det enda och slutliga
resultatet.
Förstudien/studien/rapporten uppmärksammades i
media som den länge sökta förklaringen av hur Estonia kunde sjunka så fort.
JAIC:s teori om orsak och förlopp i förlisningen hade därmed fått en ett hål i
argumenteringen reparerat.
ANSVAR
852
människor förlorade livet! Vad har man - hittills - kommit fram till i frågan
om ansvar i Estoniakatastrofen?
BESÄTTNINGEN Hade, enligt JAIC, inget ansvar för
haveriet.
REDERIET Hade, enligt JAIC, inte
heller något ansvar.
VARVET Hade,
enligt JAIC, byggt båten för klent - 14 år tidigare.
KLASSNINGS- Väntar sedan flera år på om en
domstol i Frankrike
SÄLLSKAPET
dömer ut något ansvar.
SJÖFARTSVERKET Inget ansvar - den inspektion som gjordes
timmarna före avgång var bara ’övning’.
HAVERI- Jävig, kompromissade
sig fram till en starkt kritiserad
KOMMISSIONEN rapport. Kommissionen upplöst efter
att rapporten
(JAIC) offentliggjordes.
Ingen kvar som vidkänns något ansvar.
ANALYSGRUPPEN Ansvarade för den hittills hederligaste
utredningen av frågor runt Estonia.
REGERINGEN Tog - med alibi från Etiska
rådet - ett specifikt ansvar för att hindra de anhöriga från att ta hand om
sina döda.
Bad
anhöriga om ursäkt för felaktigt beslut och fattade samma beslut en gång till. Ansvarade för att alla
krav på ny utredning resulterade i beskedet ”inget nytt har framkommit”.
RIKSDAGEN Ansvarade för att
Estoniamotioner med krav på ny haveriutredning oskadliggjordes. Ingen
beredning, debatt eller behandling i utskott samt att de i kammaren togs upp -
och avslogs - i samband med statsbudgeten.
ÄGARANSVAR
Rederiet Nordström & Thulin var hälftenägare i
Estline AB som ägde Estonia, Andra halvan ägdes av estniska statens Estonian
Shipping Co Ltd, ESCO. På morgonen den 28:de, mindre än ett halvt dygn efter
katastrofen, sände N&T ut ett pressmeddelande:
"Med anledning av dagens tragiska olycka med
MS Estonia kan N&T meddela att försäkringar täcker förlusten av fartyget
samt eventuella skadeståndskrav".
757 personer saknas efter förlisningen, de flesta
av dem sannolikt fångade inne i Estonia. Med dessa offer kvar i vraket fanns
argumentet att det var nödvändigt att lagstifta om gravfrid för att förhindra
dykningar och undervattensaktiviteter. Utan dem på plats hade inte det skälet
funnits. Inte heller hade Sverige behövt göra omfattande diplomatiska
ansträngningar gentemot så många andra länder för att få även dem att
konstruera formella hinder för tillträdet till platsen i havet.
Vilket var det väsentligaste syftet – att skydda de
döda eller fartyget? Var det nödvändigheten av att förhindra framtida
undersökningar av vraket som var skälet till lagstiftning om gravfrid?
VARFÖR INTE?
Vid
dykningarna i december 1994 undersöktes Estonia med mer än 80 timmars dyktid av
Rockwaters personal. Dykarna var inne i passagerarhytter och de trånga
korridorerna där nedfallen bråte försvårade framkomligheten. Bildäck däremot,
som i jämförelsen är stort som en flygplanshangar undersöktes INTE.
Hålet i frontskottet (väggen innanför bogvisiret)
är ca 0,7 x 2,0 m stort och har
-
dokumenterats på video
- blivit uppmätt
-
fått metallprover tagna för analys
-
INTE nämnts i haverirapporten
DERBYSHIRE
The Derbyshire Families Association d.v.s. anhöriga till de omkomna
besättningsmedlemmarna på M/V Derbyshire, som oförklarligt förliste 1980 i en tyfon på Stilla Havet, accepterade inte
den officiella förklaringen att hon förmodligen sänkts av naturkrafterna.
Med sponsring av International
Transport Worker’s Federation lyckades man lokalisera vraket sydost om
Japan på ett djup av 4 000 meter. De nya fakta som efterföljande
undersökning av vraket gav, bl.a. dokumenterade på 137 000 fotografier och mer
än 200 timmar videofilm, resulterade i att haveriutredningen åter öppnades.
Utredningen blev klar 1999.
Resultat:
Anhöriga fick en trovärdig förklaring som friade deras familjemedlemmar från
ansvar i den olycka som tog deras liv.
Sjöfarten vann kunskaper som kunde omsättas
i betydelsefulla förbättringar i konstruktion och säkerhetsstandard för fartyg.
För
anhöriga till Derbyshire’s offer tog det 19 år att få veta sanningen.
För
SEA återstår ? år av arbete!
HEWELIUSZ
I december 1994 beslöt svenska regeringen att
Estonia och hennes offer inte skulle bärgas - direkta motsatsen till den
ståndpunkt som intogs när den polska
bil- och tågfärjan Jan Heweliusz sjönk
på internationellt vatten i januari 1993 på resa från Swinoujscie till Ystad.
54 personer omkom, 7 av dem var svenskar. Den svenska regeringen sände då,
några veckor efter förlisningen, ett meddelande till den polska att det fanns
ett starkt svenskt intresse för att färjan skulle bärgas. Den ståndpunkten
framfördes sedan flera gånger under de följande åren.
I ett PM från Utrikesdepartementet framhölls
anständighetskrav gentemot de anhöriga som det främsta skälet för att en
bärgning måste genomföras. Den var även nödvändig för att haveriutredningen
skulle kunna slutföras och orsaken till olyckan fastställas. Om den polska
regeringen skulle säga nej kunde Sverige, Tyskland och Polen eventuellt
genomföra en gemensam bärgning.
Två färjor = Estonia och Jan Heweliusz = Två
förlisningar + Två ståndpunkter = ?
SYFTE?
Regeringsbeslut - ingen bärgning av fartyg eller omkomna.
Regeringsbeslut - betongövertäckning av vraket
Regeringsbeslut -
bevakning av förlisningsplatsen
Regeringsbeslut - lag om gravfrid kriminaliserar
dykarundersökning av vraket
Regeringsbeslut - statlig utredning rekommenderar
omhändertagande - avslås
Regeringsbeslut - krav på ny/kompletterande haveriutredning -
avslås
Är det något annat än gravfriden som inte får
störas?
FÖRSVAR AV
GRAVFRIDEN!
Vid de privata dykningarna på Estonia i augusti
2000 framgick det klart att svenska, finska och estniska myndigheter var
ytterst beslutna att störa och förhindra undersökningarna.
De tre ländernas försvarsmakter opererade med två
kustbevakningsfartyg, flera svenska och estniska krigsfartyg, flygplan som
lågsniffade och helikoptrar som sänkte ner utrustning och dykare i vattnet.
Ansträngningarna att sabotera dykexpeditionens
syften inkluderade utstörning av satellittelefoner och GPS-system, vattenbesprutning
och en minsvepningsövning samt försök att bluffa dykarnas fartyg bort från den
rätta positionen.
Officiellt skulle förstås avsikten framstå som att
alla dessa enheter endast agerade till försvar av gravfriden.
Fartygsbefälhavare och piloter, och även de som ovanför dem styrde insatsen,
visste dock att deras enheter befann sig på internationellt vatten och enligt
gällande sjölagar inte fick göra något konkret ingripande mot dykexpeditionen.
Trots denna maktlöshet beslöt man att göra en oproportionerligt
stor insats av flygplan, helikoptrar, fartyg och militär personal mot ett gäng
amatördykare.
Vad var det i vraket som dykarna skulle skrämmas
bort från att finna?
DET HAVET TAR
...
Så börjar ett talesätt som gällde på den tiden det
inte fanns utrustning eller förutsättningar att söka rätt på sjöfolk som
försvunnit på eller i havet. Tekniken ger numera andra möjligheter,
grundinställningen är en annan och det är i de flesta länder en självklarhet
att alla ansträngningar skall göras för att söka rätt på och omhänderta
omkomna.
Sverige har med regeringsbeslut fastslagit att en
möjlig bärgning av Estonias offer inte skulle genomföras och har dessutom med
lagstiftning sett till att de omkomna finns kvar som gisslan i vraket - som
därmed inte får undersökas. Havet skall få behålla sin hemlighet - och
de döda!
... KAN TAS
TILLBAKA!
Vid en begravningsceremoni 1994 på Östra Ämterviks
kyrkogård sade biskop Wadensjö att en
okänd grav i Frykens djup blir nu i stället en känd grav på en kyrkogård. Det
var de som saknats - i nära hundra år - efter ångbåten Frejas förlisning 23
juli 1896 som efter en framgångsrik bärgning av båten kunde återbördas till sin
hembygd.
M/S Rigel förde tysk flagg och sänktes i november
1944 av engelska stridsflygplan utanför Tjötta ca 20 mil sydväst Bodö på norska
Atlantkusten. I den största fartygskatastrof som ägt rum i norska farvatten
förlorade 2 570 människor livet.
25 år efter katastrofen genomfördes ett omfattande
arbete för att ta hand om dessa offer och, den 6 september 1970, lystes
gravfrid på krigskyrkogården i Tjötta
över 1 011 omkomma som bärgats från Rigel.
Den ryska atomubåten KURSK sjönk i augusti 2000 och
den ryska statsledningen var lika snabb som den svenska med att uttala sig om
en bärgning av kroppar och fartyg. Skillnaden blev att ryssarna genomförde en
mycket avancerad bärgning. Både ubåten (minus fören som kapades av under
vatten) och 109 man ur besättningen på 118 bärgades ett år efter olyckan.
SEA - INFO är en tidning för SEA-medlemmar och övriga intresserade.
Den utges av:
STIFTELSEN ESTONIAOFFREN OCH ANHÖRIGA - SEA
Ansvarig utgivare: Lennart
Berglund Tel/Fax: 0243-123 51
Postadress: Box 925, 781 29
Borlänge Postgiro: 2511-4
Internet: http://www.seainfo.se E-post:
info@seainfo.se
Redaktör: Bertil Calamnius Tel: 0650-148 44
Postadress: Tunaborgsvägen 25,
824 34 Hudiksvall
E-post:
bertil.calamnius@swipnet.se
ISSN 1403-2430