Riksdagens snabbprotokoll
2005/06:136
Onsdagen den 7 juni
Herr talman! Björn von der Esch har frågat mig vad jag avser att göra
för att skapa klarhet i vad de anteckningar som Riksrevisionen hänvisar till i
sin förstudie Statliga insatser för sjöräddningen, om M/S Estonias
förlisning innehåller.
Som jag redan i tidigare debatter i riksdagen har
förklarat var det dokument som interpellanten hänvisar till inte ett officiellt
dokument utan en del av ett protokoll som användes i undervisning av estniska
fartygsinspektörer i hur en hamnstatskontroll enligt Paris Memorandum of Understanding on Port State Control ska gå till.
Undervisningen genomfördes av två svenska fartygsinspektörer som var anställda
av Sjöfartinspektionen. Eftersom M/S Estonia i Tallinns hamn var ett estniskt
inhemskt fartyg – inte ett utländskt – var det således inte fråga om en
hamnstatskontroll i formell mening.
De brister som det hänvisats till i protokollet var
enligt vad företrädare för Sjöfartsverket har uttalat inte av den karaktären
att fartyget hade blivit belagt med nyttjandeförbud om det skulle ha varit
fråga om en formell hamnstatskontroll. Det ska också tilläggas att Sjöfartsinspektionen
inte hade haft möjlighet att belägga fartyget med nyttjandeförbud eftersom en
hamnstatskontroll utförs av hamnstaten på fartyg som inte hör hemma i
hamnstaten. På sina egna fartyg kan en stat utföra flaggstatskontroller.
Sverige var varken hamnstat eller flaggstat i det aktuella fallet.
Förstudien med namnet Statliga insatser för
sjöräddningen, som Riksrevisionen genomförde år 2004, var en generell
studie över statliga insatser för sjöräddning och inte en specifik studie över
M/S Estonias förlisning. I den här studien skriver Riksrevisionen i en bilaga
om samtalsanteckningar från ett samtal med de svenska inspektörerna som
genomförde utbildningen av de estniska inspektörerna. Riksrevisionen väljer
inte att gå vidare med just den här frågan i slutsatserna till förstudien.
Däremot påpekar revisionen att brister i sjöräddningsinsatser bör följas upp
och analyseras systematiskt. Det sker genom det löpande arbetet med
sjöräddningen inom både Regeringskansliet och berörda myndigheter.
Jag har ingen annan information än att det protokoll som
upprättades i samband med undervisningen endast var avsett att användas just i
undervisningssyfte. Därför finns det inte anledning att göra någon annan
bedömning av dess betydelse än den som jag tidigare har redovisat för
riksdagen.
Herr talman! Jag kan inte som brukligt är tacka för svaret. Jag
uppfattar det som en skymf mot de efterlevande och ett nederlag för vår
riksdag.
I interpellationssvaret bekräftar regeringen att de allvarliga
brister som upptäcktes på Estonia före hennes avgång inte ska undersökas. Med
en i detta sammanhang nästan makaber brännvinsadvokatyr hävdar regeringen att
bristerna upptäcktes av fel personer vid fel tidpunkt. Därför ska de heller
inte utredas.
Regeringen säger rent ut att det protokoll som påtalar
bristerna ”endast var avsett att användas just i undervisningssyfte” och därför
saknar betydelse för utredningen, en utredning som skulle klargöra varför 852
människor har omkommit. För mig framstår den motiveringen som oacceptabel och
den bör utredas ur rättslig synpunkt.
Med liknande orimlig logik motiverar regeringen också
varför landets högsta kontrollorgan, Riksrevisionen, underlåter att redovisa
bandade samtal mellan Sjöfartsverkets egna inspektörer på ett sammanträde i
Tallinn dagen efter förlisningen. Ingen haveriutredning inriktad speciellt på
M/S Estonia får genomföras.
I interpellationssvaret finns inte en enda konkret åtgärd
för att skapa klarhet i just M/S Estonias förlisning. I stället avslår
regeringen självklara humanitära utredningskrav. Man gör det genom att hänvisa
till byråkratiska formaliteter om hur hamnstatskontroll ska gå till enligt
någon slags Parismemorandum och att de villkoren inte är uppfyllda. Det är en
osannolik cynism mot alla efterlevande, ovärdig en rättsstat.
Här är några skrämmande exempel.
Riksrevisionen, statens högsta kontrollorgan, upptäckte
således att Sjöfartsverket inte hade analyserat – och nu återger jag det
Sjöfartsverket har sagt – anteckningarna som återger ett bitvis svårbegripligt
samtal i en väsentlig fråga av betydelse för att förstå orsakerna till M/S
Estonias förlisning.
När Riksrevisionen upptäckte anteckningarna beskrev de
dem som viktiga dokument att ta del av. Bara tolv dagar efter detta meddelar
emellertid riksrevisor Kjell Larsson i en skrivelse till regeringen, utan ett
enda ords motivering, att Riksrevisionen har beslutat att inte nu gå vidare med
någon granskningsinsats. Sedan dess råder total tystnad.
Sveriges högsta kontrollorgan måste avkrävas en trovärdig
förklaring till sin passivitet i Estoniautredningen, annars kvarstår berättigad
misstanke att Riksrevisionen själv fallit offer för otillbörlig påverkan. Vad
det skulle betyda för medborgarnas tilltro till rättsstaten behöver jag inte
utveckla här.
Näringsdepartementets roll när dykfirman
Rockwater eldade upp originalen till
undervattensfilmen och när hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt
förstörde sitt utredningsunderlag om M/S Estonias vapentransporter har heller
inte utretts. Vem beordrade förstörelsen och varför?
JO vill inte undersöka Riksrevisionen som inte vill
undersöka Sjöfartsverket som inte vill undersöka M/S Estonia. Regeringen
mörkar. Det tycks som om alla haft fingrarna i syltburken och därför valt att
hålla ihop, trots att Riksrevisionen i ett annat sammanhang nyss varnade för
osynlig vänskapskorruption i maktens boningar. Så kan det gå!
Herr talman! Jag är också en aning förvånad över Mona Sahlins svar.
Vi ska hålla i minnet här att situationen var den att Estland, som vid denna
tid inte betraktade sig själv som en särskilt mogen sjöfartsnation, faktiskt
hade valt att vända sig till Sverige för att få biträde när det gällde
utbildning av blivande sjöfartsinspektörer bland annat. När man då får det och
det är två inspektörer avdelade från Sjöfartsverket som finns i Tallinns hamn
för att undervisa ett antal blivande estniska sjöfartsinspektörer måste man
förutsätta att undervisningssituationen ska vara så pass realistisk och
verklighetsanknuten som möjligt för att det ska finnas ett bra
undervisningsmoment i det hela.
Andra sjöfartsexperter som har tagit del av det här
protokollet har i efterhand funnit att det har varit manipulerat, men framför
allt att det har funnits påpekanden i protokollet som bort leda till att
fartyget inte fick avsegla från Tallinns hamn.
När därför Mona Sahlin påpekar att det inte fanns
möjlighet att belägga fartyget med nyttjandeförbud eftersom hamnstatskontroll
utförs av hamnstaten på fartyg som inte hör hemma i hamnstaten, och på sina
egna fartyg kan en stat utföra flaggstatskontroller – Sverige var varken
hamnstat eller flaggstat i det aktuella fallet – menar jag att det är en svag
bortförklaring till att undervisningen ändå skulle ha lett till påpekandena som
framgick av protokollet, nämligen att fartyget ändå uppvisade betänkliga
brister inför avseglingen – i ett dessutom förutspått dåligt väder.
När nu statsrådet också hänvisar till formalia och en
Pariskonvention, kan det väl vara på sin plats att jag påpekar att eftersom
Estonia var ett estniskt flaggfartyg borde egentligen enligt både nu och då
gällande internationella konventioner också Estland ha varit det land som ledde
utredningen av haveriet. Så blev det inte. Det motsatte sig Sverige. Det blev en
internationell haverikommission i stället.
Ska man vara formell i alla avseenden borde man kanske
också ha varit formell i det avseendet. Här körde Sverige över sina grannländer
Estland och Finland i den meningen att man drev tesen att det skulle finnas en
internationell haverikommission. Det finns bristande logik här och var i
regeringens sätt att hantera frågan.
Dessutom vet vi att det finns mörkläggningsaktioner. Vi
möter ständiga hemligstämplingar, gallrade dokument, redigerade videofilmer och
så vidare. Många frågar sig varför, Mona Sahlin. Varför går det inte att visa
större öppenhet? Öppna visiren!
Herr talman! Björn von der Esch uttryckte att han tyckte att mitt
svar var en skymf mot de efterlevande. Det är starka ord, och det förutsätter
en uppfattning som jag utgår från att Björn von der Esch har, nämligen att det
finns en dold agenda. Här står ett statsråd som medvetet försöker dölja
något.
Det är inte sant. Jag vill verkligen understryka det för
kammaren och få det fört till protokollet.
Jag vill också citera följande, för att ge en bild av
något som regeringen inte har sagt utan de fartygsinspektörer som vi här
diskuterar. I ett samtal på Statens haverikommission den 2 november 1994, bara
en kort tid efter Estonias förlisning, framhöll inspektörerna: ”’Men ni ska
vara oerhört medvetna om, att fartyget var ytterst välskött. Det allmänna
intrycket när vi var ombord var oerhört gott.’ I en intervju, redan samma dag
Estonia förliste, framhåller en av inspektörerna att uppdraget var ’to educate surveyors to carry out surveys and issue the certificates for Estonian vessels. … We made notes, it is just working papers
for this trainee programme and for the officers
onboard, of course, they listened … .’”
Det vi diskuterar i dag har diskuterats förut. Det har
utretts i flera omgångar. Det har också skett konkreta förändringar, vill jag
påminna kammaren om, inte minst när det gäller förbättrad sjösäkerhet mellan
myndigheter, i myndigheternas arbete men också i hur man faktiskt i dag bygger
och bygger om fartyg.
Den svenska regeringen ser nu återigen på
sjunkförloppsstudierna för att se om vi kan komma längre i den, för mig,
avgörande frågan: Hur kunde Estonia sjunka så fort?
Jag har å regeringens vägnar också flera gånger sagt, och
jag upprepar det igen: Kommer det fram nya uppgifter som föranleder oss att
påbörja diskussioner om en ny utredning, ska vi självfallet ta upp den
frågan.
Jag har nu, de senaste veckorna, och jag utgår från att
det blir så under veckorna som kommer också, fört mycket bra, öppna och seriösa
samtal med den estniska regeringen, med den ansvariga ministern, men också med
den parlamentariska kommitté som det estniska parlamentet har tillsatt och som
nu jobbar. För övrigt har jag inget mer att tillägga i dag.
Herr talman! Om jag misstänker att det finns en dold agenda? Jag kan
utan vidare svara ja på den frågan.
Den dåvarande regeringen konstaterade nämligen, bara
timmarna efter Estonias förlisning, att färjan hade vattenfyllts och sjunkit på
38 minuter därför att visiret hade lossnat. Det var då som nu ett obevisat
antagande. Efter mer än tio års motstånd har regeringen motvilligt erkänt att
det krävs en ny undersökning av sjunkförloppet, men ingen haveriutredning. Men
det räcker inte. Ansvarsförhållandena och olycksorsakerna är fortfarande
negligerade. Att man på hög nivå medvetet försvårar utredningsarbetet kan inte
längre uteslutas. Jag ska be att få ge en bakgrund till de allvarliga påståendena.
För det första: Genom att regeringen endast analyserar
förhållanden som den anser har ”officiell status”, blir resultatet självfallet
ofullständigt, och det går att påverka det i önskad riktning. Vi har hört
exempel på det i dag.
För det andra: Vid dykningar på haveriplatsen påträffades
en bult, det så kallade atlantlåset. Det är det lås
som påstods ha förorsakat att visiret föll av och att Estonia vattenfylldes så
snabbt. Det är således ett lika avgörande bevis som ett mordvapen i ett kriminalfall.
Vad hände när man fick upp bulten? Bulten kastades omedelbart tillbaka i havet
och har icke setts till sedan dess. Att försvåra ett brotts utredning genom att
undanröja bevis är kriminellt. Eller hur?
För det tredje: Enligt dykkontraktet
bestämmer Näringsdepartementet över allt filmmaterial. Inte vare sig
bränningsuppdrag eller bränningsrapport kan påträffas till de filmer som har
bränts upp. Det handlar om vår tids svåraste sjökatastrof med 852 omkomna där dykfirman har förstört originalen. Varför är originalen
förstörda?
För det fjärde: Originalritningar till Estonia har inte
kunnat påträffas. En teori om att vattnet trängt in genom ventilationstrummor
har därför inte kunnat kontrolleras. Skulle trummorna finnas på den plats som
man utpekar strider placeringen mot bestämmelserna. Skulle de inte finnas där
måste haveriorsaken vara en annan än den man har påstått. Det är utomordentligt
enkelt att kontrollera bara genom att skicka ned en kamera. Varför gör man inte
det?
För det femte: Enligt uttalanden nyligen av rederiets
dåvarande styrelseledamot Hans Laidwa hade det
ansvariga sjöfartsverket utfärdat ett felaktigt certifikat för Estonia. Det
framgick nämligen inte att fartyget fick gå högst 20 distansminuter, det vill
säga 36 kilometer, från kusten. Således fick Estonia gå med passagerare mellan
Tallinn och Stockholm enligt det certifikatet. Hur länge har statsrådet känt
till det?
För det sjätte: Hovrättspresident Johan Hirschfeldt har utrett om Estonia medförde krigsmateriel på
sista resan. Underlaget till utredningsmaterialet har försvunnit. Han har själv
förstört det, säger han. Riksrevisionens underlåtenhet att undersöka
anteckningar som kan vara av väsentlig betydelse för att förstå orsakerna till
förlisningen har försvunnit på ett eller annat vis.
För det sjunde: Justitieombudsman Nils-Olof Berggren
avslog, utan motivering, en begäran om att Riksrevisionens agerande ska
granskas.
Detta kan inte leda till annat än att människor börjar
fråga sig om det verkligen finns sådan vänskapskorruption i maktens
boningar.
Herr talman! Det finns en i grunden gott och positivt anslag hos Mona
Sahlin när hon säger att hon gärna vill veta hur det kom sig att fartyget sjönk
så snabbt som hon gjorde. Till den ändan har regeringen skjutit till pengar för
att göra kompletterande sjunkförloppsstudier. Det är bra. Men det är tyvärr
inte tillräckligt. Man måste också sätta sjunkförloppsstudierna i relation till
hur fartyget ser ut och ter sig på botten där hon ligger.
Jag vill erinra om vad Olof Forsberg, ordförande i
Haverikommissionen, en gång i tiden sade: Vi har egentligen inte slutligen
sammanfattat hur fartyget sjönk, och för att kunna göra det måste vi ta upp
henne.
Ann-Louise Eksborg, som också
var ledamot av Haverikommissionen och numera är chef för
Krisberedskapsmyndigheten, har för sin del inte kunnat utesluta att fartyget
sjönk just på grund av att det kan ha varit ett hål under vattenlinjen. Hur
hålet uppstått och varför återstår i så fall också att klarlägga.
Jag undrar därför, herr talman, om man inte skulle kunna
få Mona Sahlin, som i grunden också tycks vilja veta sanningen och varför
fartyget sjönk så fort som det gjorde, att ta ytterligare några steg. Vad är
det som hindrar att vi försöker nå en högre grad av sanning än att smyga lite,
som jag uppfattar att regeringen vill göra, som katten kring het gröt med de
kontroversiella fakta som har kommit fram på senare tid? Jag skulle välkomna en
sådan attityd från regeringens och Mona Sahlins sida.
Herr talman! Får jag understryka igen att det inte råder något tvivel
– jag upprepar det gång på gång – om att eftersökandet efter sanningen är något
som jag och regeringen delar. Jag har förstått att kanske inte alla ledamöter i
kammaren litar på detta besked, men det är min ärliga och uppriktiga
mening.
Jag vill också understryka att många av de här delarna
har utretts, och det kommer säkert att gå vidare med delar av det. Inte minst
jobbar Estland nu på sin sida med ett antal frågeställningar. Regeringen har
personligen vid åtskilliga tillfällen visat dem att kan vi bistå i detta arbete
ska vi göra det.
Jag vill också understryka att den sjunkförloppsstudie
som görs nu inte kom till, som Björn von der Esch uttryckte det, efter hårt
motstånd i tio års tid. Det var verkligen ett eget initiativ från regeringens
sida, möjliggjort av att det har hänt väldigt mycket med den tekniska
utvecklingen på de här tio åren så att man med dagens datateknik möjligen kan
komma längre. Därav de två konsortier som nu jobbar,
ett lett av svenska intressen och ett av internationella. Jag hoppas att de nu
kommer fram till tydligare svar.
Sedan vad sanningen är – vi får väl se om vi kan komma
längre med de här undersökningarna. Jag hoppas det. Vi har också erbjudit de
estniska parlamentariska ledamöterna och den estniska regeringen att ställa
ytterligare frågor i samband med detta.
Jag vill bara understryka en sak. De filmer som finns är
lämnade till Estoniasamlingen – de finns där. Sedan har jag, precis som
kammarens ledamöter, förstås hört om dykföretagets egna filmer, som har
diskuterats här många gånger. Samtidigt som man gjorde uppdraget filmade man
för att iaktta dykarnas reaktioner. Det var dykföretagets egna filmer, som de
enligt uppgifter jag har fått efter en lång tid bestämde sig för att förstöra,
av integritetsskäl. Men samtliga filmer som finns av de officiella dykningarna
är överlämnade till den mycket viktiga, unika Estoniasamlingen, som just är
till för att fler ska kunna eftersöka, se, få information, ställa frågor,
fortsätta att forska och fortsätta att kritisera så att det aldrig någonsin kan
stå någon här och med trovärdighet säga att det finns en medveten längtan efter
att dölja vad som faktiskt hände.
Jag utgår från att vi återkommer till detta både här och
i andra sammanhang.
Herr talman! Vi ska inte tro att det finns en dold agenda. Låt mig då
ställa några frågor.
Ännu efter tolv år har den normalt obligatoriska
sjöförklaringen inte hållits. Av drygt hundratalet överlevande är det bara ett
fåtal som har hörts som vittnen. Våra hemligaste myndigheter, Must och KSI, har
kunnat förhindra varje insyn från efterlevande och utomstående genom att
åberopa rikets säkerhet alternativt gravfrid trots att Estoniahaveriet
officiellt rör en rent civil katastrof.
Våra myndigheter har inte varit Estland behjälpliga med
att skapa klarhet, hittills i varje fall – snarare tvärtom.
En ljuspunkt i detta rättsliga mörker är trots allt
Justitiekanslerns utredning. I den slår han fast att den munkavle som
Sjöfartsverket försökte ålägga Estoniadykarna när
Estlands utredare Magnus Kurm var här nyligen, den
mörkläggningen, saknar rättslig grund.
Vi vet att det är meningslöst att vädja till regeringen
om en ny Estoniautredning, lika meningslöst som att få prövat om Riksrevisionen
har gjort sitt jobb. Avgörande bevismaterial har slängts tillbaka i havet,
originalfilmer eldats upp och utredningsunderlag förstörts utan att någon har
ställts till ansvar – tvärtom.
Vad gäller filmerna står det uttryckligen i avtalet att
regeringen och Näringsdepartementet äger varenda film som tas. Rockwater har svarat mig personligen att skälet till att de
brände upp filmerna var att de hade så dåliga kassaskåp att de inte ville att
de skulle komma i andras händer. En sådan förklaring kan man inte godta i det
här sammanhanget.
Herr talman! Jag är rädd för att statsrådets interpellationssvar
möjligtvis kan uppfattas som lättvindigt och nonchalant, när man refererar till
att Sjöfartsverket har sagt att de anmärkningar som upprättades inte var av så
allvarlig karaktär. Faktum är att de var av den karaktären att fartyget enligt
internationella regler skulle ha förbjudits att lämna hamn innan felen var
åtgärdade.
Statsrådet säger också här att det för svenska
Sjöfartsverkets inspektörer inte gick att stoppa fartyget. Det är helt riktigt,
för det här var, som sagt, en utbildning. Men det fanns inget hinder för
svenska Sjöfartsverkets inspektörer att ringa till Stockholm och säga att
fartyget inte var sjövärdigt och inte skulle få komma till svensk hamn. Hade
den signalen gått fram till Estland hade Estonia naturligtvis inte lämnat
Tallinn.
Det är lätt att konstatera i efterhand, men vi vet ju att
Estonia inte hade den typ av livbåtar som skulle ha möjliggjort för många fler
att överleva katastrofen. Här gällde det att hoppa i havet, som var iskallt,
och försöka simmande ta sig till de flottar som hade kastats i. Det var alltså
helt andra livbåtar än vad fartyget skulle ha varit utrustat med på den här
rutten.
Sjöfartsverkets inspektörer struntade i det här samtalet,
och hundratals människor fick hoppa i havet och dog därmed helt i onödan.
Statsrådet har också sagt här att samtliga filmer har
överlämnats till Estoniaarkivet. Det är inte riktigt, därför att det saknas
många timmar film. Vi vet efter en genomgång av filmmaterialet att det har
redigerats och konsekvent klippts bort delar som visar främre delen av skrovet.
Var de bitarna är vet vi inte. Vidare finns det filmmaterial i Finland som inte
finns i Sverige. Bara en del av materialet har lämnats till Sverige.
Påståendet här i kammaren att samtliga filmer har
överlämnats till Estoniaarkivet är alltså inte korrekt.
När statsrådet säger att man eftersöker sanningen finns
det ändå en grund för att ifrågasätta hur det överensstämmer med verkligheten.
Läser man haveriutredningen kan man konstatera att den inte redogör för
sanningen. Hela scenariot om hur fartyget ska ha tappat bogvisiret är en omöjlighet.
Det ser man på fotografier av anordningarna på visiret, som påstås ha tuggats
genom däcksbalkar, där färgen fortfarande sitter kvar.
Det är alltså inte det som har skett. Man säger i
haveriutredningen att det inte finns några skador på skrovet, trots att skrovet
inte har filmats och trots att vi själva har sett filmmaterial på omfattande
skador av skrovet. Genom att bara läsa haveriutredningen och se på det
bildmaterial som finns kan man konstatera, vilket har gjorts runtom i världen
och också i Sverige av i princip en enig sjösäkerhetsvärld, att
Haverikommissionen inte på något sätt har presenterat orsaken till förlisningen
eller sanningen om vad som har hänt, utan det är något helt annat som har hänt.
Men trots detta bildmaterial, dessa uppenbara bevis för att det som står i
Haverikommissionens utredning är felaktigt har inte ett enda finger lyfts från
den svenska regeringens sida för att på något sätt öka klarheten kring det här.
Man har konsekvent försökt hävda att det inte är något nytt, och det är helt
sant, beroende på hur man definierar ordet nytt. Det är i alla fall ingenting
som finns med i Haverikommissionens utredning. Därför måste det betraktas som
nytt. Om det inte har beaktats och inte finns med i haveriutredningen är det
nytt.
Men trots detta har ingenting gjorts, och det är väl det
som får många att tvivla på regeringens uppriktiga vilja att söka sanningen.
Jag skulle gärna vilja ha ett klart svar från statsrådet om vilka initiativ man
kommer att ta från regeringens sida för att faktiskt eftersöka sanningen.
Herr talman! På de två minuter talartid jag har är det inte helt lätt
att försöka ge sig in i de frågeställningar Lars Ångström kommer med nu här på
slutet, men dessbättre har Lars Ångström ett antal interpellationer som vi ska
diskutera – jag tror det är i nästa vecka. Så jag ber om ursäkt om jag hänvisar
till att få återkomma mer i detalj och mer i lugn och ro i
interpellationsdebatten i nästa vecka.
Jag vill dock understryka igen att när man säger sökandet
efter sanningen måste man i så fall utgå från att sanningen inte är vid handen
nu och att det i så fall finns en medveten önskan att undanröja uppgifter eller
fakta från regeringens sida. Jag kan bara återigen uttrycka att det inte är
sant.
Det andra jag verkligen vill understryka och som både den
estniska regeringen och den parlamentariska kommittén uttryckte stort intresse
för faktiskt är sjunkförloppsstudien. Ingen kan väl påstå att det inte skulle
finnas något som helst intresse av att komma längre om nu hela detta arbete har
dragits i gång med fria, internationella, framstående, kunniga forskare som
bara har en enda uppgift för handen, att kolla hur långt man kan komma med att
få fram mer fakta närmare den så kallade sanningen om hur Estonia sjönk. Jag
hoppas mycket på att de sjunkförloppsstudierna ska leda oss längre och
understryker igen att om det i detta eller andra sammanhang skulle komma fram
uppgifter som leder den svenska regeringen tillsammans med andra regeringar att
säga att vi behöver utreda detta igen så ska vi göra det. Det har jag sagt nu,
och det har jag sagt åtskilliga gånger tidigare.
Men när det gäller detaljfrågorna ber jag, med all
respekt, att vi återkommer till dem i debatten i nästa vecka.
Herr talman! Det är helt riktigt som statsrådet säger att när man
ifrågasätter regeringens vilja att eftersöka sanningen måste det utgå från att
sanningen inte finns nu. Det är precis vad i stort sett en enig nationell och
internationell sjösäkerhetsvärld hävdar, alltifrån Strathclydeuniversitetet,
som är ett av de främsta i Skottland, till Chalmers i Göteborg, Internationella
transportarbetarförbundet, Sjöbefälsföreningen. I stort sett alla som går att
hitta som kan de här frågorna säger att haveriutredningen inte visar sanningen,
haveriutredningen visar inte hur olyckan gick till.
Det är till och med så att en av Sveriges absolut främsta
experter på området, professor Anders Ulfvarsson från
Chalmers skeppstekniska institution, här i Sveriges riksdag i en hearing säger
till riksdagsledamöterna att haveriutredningen har haft en dold agenda. Vad har
vi som riksdagsledamöter att förhålla oss till när en av Sveriges främsta
experter säger att haveriutredningen har haft en dold agenda?
När man tittar på haveriutredningen är det svårt att
komma fram till någon annan slutsats. Man har påståenden som går tvärtemot vad
bildmaterial visar. Det är det som förbluffar oss. När en i stort sett enig
nationell och internationell sjösäkerhetsvärld hävdar att sanningen inte finns
i det internationella utredningsmaterialet och kan belägga detta med fakta,
foton och filmmaterial och regeringen fortfarande inte gör någonting förvånar
det. Och det är kanske det som skapar en många gånger, vad vet
jag, i onödan infekterad debatt. Eller så är det medvetet att man faktiskt inte
vill, av något skäl, söka klarhet. För det vore väldigt enkelt. Det är bara att
titta på bilderna, och så har man själv en uppfattning som regering att det
inte stämmer. De påståenden som finns i Haverikommissionens rapport stämmer
inte.
Överläggningen var härmed avslutad.
Herr talman! Henrik S Järrel har frågat mig vilka åtgärder jag avser
att vidta för att få klarhet i vem/vilka som skurit av ombordkörningsrampens
räcken på M/S Estonia, vad syftet var med operationen samt varför
Haverikommissionen underlåtit att nämna dessa omständigheter i sin
slutrapport.
I den internationella haverikommissionens rapport
framkommer att arbetet med att lokalisera vraket påbörjades den 29 september
1994 och att vraket hittades den 30 september samma år. Samma dag som
lokaliseringsarbetet påbörjades beslutade kommissionen att man skulle undersöka
vraket med undervattensrobot, en så kallad ROV-kamera.
Denna undersökning genomfördes den 2 oktober 1994 av den finska
gränsbevakningen. Syftet med undersökningen var att bilda sig en uppfattning om
fartygets allmänna skick och ta reda på om bogvisiret hade lösgjorts.
Den svenska regeringen beställde en dykundersökning av
vraket för att fastställa i vilket skick fartygets inre befann sig i och om det
var möjligt att lyfta upp hela vraket eller bärga enskilda offer. Ett privat
dykningsföretag fick svenska Sjöfartsverkets uppdrag att för kommissionen
utföra detta arbete. Undersökningarna genomfördes den 2–5 december 1994. Utöver
dessa operationer har det inte, vad jag vet, genomförts några ytterligare
officiella dykningar vid vraket.
Jag kan konstatera att den internationella
haverikommissionen, som haft tillgång till resultatet av dykningarna,
uppenbarligen inte har ansett att något annat än vad som framgår av
kommissionens rapport har haft betydelse för bedömningen av orsaken till
haveriet. Med denna utgångspunkt anser jag inte att det finns skäl att vidta
ytterligare åtgärder för att undersöka om det genomförts andra dykningar mellan
den 28 september och den 2 oktober 1994 som interpellanten hävdar.
Herr talman! Tack, Mona Sahlin för svaret som dock gör mig en smula
konfunderad. M/S Estonias förlisning kostade, som har framgått både i dag och
många gånger tidigare, 852 människor livet, därav ett
halvt tusen svenska medborgare. Efter tolv år har fortfarande ingen
sjöförklaring hållits, och det har heller inte fastställts något formellt
ansvar. Den officiella haverikommissionens slutrapport har kritiserats av en i
stort sett enig internationell sjösäkerhetsvärld. I Sveriges riksdag har flera
av Sveriges mest kunniga på skeppsteknik, utredningsmetodik och haveriutredande
framträtt inför riksdagsledamöter och sagt, samt också visat belägg för, att
haveriutredningen fört fram vilseledande information, förtigit viktiga fakta
och, som sagt, till och med påstås kunna ha haft en dold agenda.
Det har visat sig i efterhand att någon part under
månaderna fram till de officiella dykningarna i december 1994 berett sig
tillträde till bildäcket genom att dra upp den tio ton tunga
ombordkörningsrampen. På de offentliga videobilderna inifrån bildäcket ser man
tydligt att rampens räcke har skurits av nere vid durken. Räcket har tagits
bort och filmades senare på havsbotten ett stycke från fartyget. Skälet till
att plocka bort räcket måste ha varit att det annars inte gick att stänga
rampen igen. Den var nämligen kraftigt deformerad.
Dykarna och utredarna kan omöjligt ha missat att någon
har varit verksam vid vraket. Om man jämför den offentliga filmen från oktober
1994 med dykarnas film från december ser man också att rampens läge har
ändrats. Detta nämns dock inte, herr talman, i slutrapporten. Dessutom har en
del av de här dykarna i efterhand förbjudits att träffa de estniska
kommissionsföreträdarna, när dessa velat träffa dem, av den nuvarande
sjösäkerhetsdirektören Johan Franson.
Att öppna denna ramp kräver resurser och tid. Eftersom
vraket låg på botten med 120 graders slagsida hängde rampen nedåt, och för att
dra upp den och hålla den öppen behövs assistans från ett fartyg ovanför
vraket. Eftersom vrakplatsen stod under såväl finsk som svensk övervakning bör
en operation av det här slaget rimligen ha genomförts med övervakarnas goda
minne. Det förefaller alltså som om en part som inte var knuten till
haveriutredningen har sökt igenom bildäcket inofficiellt, så att säga.
Nu säger statsrådet Mona Sahlin att utöver dessa
operationer har det inte genomförts några ytterligare officiella dykningar vid
vraket. Då ställer jag mig frågan: Kan det rentav vara så att det finns
inofficiella dykningar som har ägt rum mellan förlisningstidpunkten och de
officiella dykningarna i december? Är de inofficiella kan jag förstå om de
möjligen bör hemlighållas, men de kan ha intresse om det fanns någon last
ombord av exempelvis militärt slag som krävt undanröjande för att undanröja
misstankar om att här finns explosiva varor eller annat som kan ett större
säkerhetspolitiskt intresse.
Jag undrar om Mona Sahlin möjligen vill bidra till att
öka klarheten i denna del. Hur ska man förklara att detta har skett, och att
det går att bevisa på film, men att Haverikommissionen inte vill låtsas om det?
Vad är det som döljer sig bakom den här aktionen?
Herr talman! Jag har också ett par frågor med anledning av
statsrådets interpellationssvar.
Den första är lik den Henrik S Järrel ställde: När man
formulerar sig som att inga ytterligare officiella dykningar har skett vid
vraket, innebär det att det kan ha förekommit inofficiella dykningar?
Min andra fråga gäller statsrådets hänvisning till att
Haverikommissionen inte har ansett att något annat än vad som framgår av
kommissionens rapport har haft betydelse för bedömningen av orsaken till
haveriet. Hur kan kommissionen veta det när man inte ens har undersökt skrovet
och därmed inte kan utesluta läckage? Det är en omöjlighet att ha uppfattningen
att ingenting annat kan ha bidragit till katastrofen om man inte ens har
genomfört en sådan basal undersökning vid den här olyckan.
Jag har också en tredje fråga till statsrådet. I sitt
svar säger hon att med denna utgångspunkt – alltså att det inte finns någonting
annat som skulle ha med orsaken till haveriet att göra – kommer hon inte att
göra någonting för att öka klarheten kring vem som har varit nere och skaffat
sig tillträde till bildäcket. I interpellationen står det väldigt tydligt att
de aktiviteter som har förekommit nere vid vraket kanske inte på något sätt har
med själva förlisningsorsaken att göra, men det bör väl ändå vara av intresse
att undersöka vem som har varit vid vraket omedelbart efter förlisningen.
Detta intresse ligger bland annat i att den svenska
försvarsmakten har varit ansvarig för säkerheten på haveriplatsen omedelbart
efter olyckan. Skulle Försvarsmakten ha tillåtit en tredje part att dyka vid
vraket? Vad har i så fall anledningen till sådana icke officiella dykningar
varit? Har man plundrat vraket, eller har det funnits någonting på lastdäcket
som man har haft intresse av att ta ut därifrån?
Jag anser att detta är viktiga frågeställningar att söka
svar på, inte minst mot bakgrund av att vi i dag vet att Estonia systematiskt
användes för att frakta ut militär materiel från det forna Sovjetunionen. Detta
gjordes inte bara av den svenska försvarsmakten, utan det fanns naturligtvis
andra länder som också hade samma intresse. Frågan om huruvida Estonia hade
militär last under förlisningsnatten eller inte har inte utretts, vare sig i
Sverige eller någon annanstans i världen. De som har
varit nere vid Estonia omedelbart efter förlisningen, skurit av räcken och haft
andra aktiviteter för sig kanske har haft ett syfte som har haft med lasten att
göra.
Statsrådet undviker att över huvud taget svara på den
frågan med hänvisning till förutsättningen att dessa aktiviteter skulle ha
någonting med förlisningsorsaken att göra. Detta är dock inte vad frågeställningen
gäller, utan här söker man ett svar i alla fall.
Jag skulle vilja höra statsrådet lite grann utveckla
varför det inte skulle vara intressant att veta om andra har genomfört dykaktiviteter vid vraket när det faktiskt var den svenska
försvarsmakten som ansvarade för att ingen skulle kunna komma i närheten av
fartyget efter olyckan.
Herr talman! Här har vi avdelningen kan man missförstå något ska man
också göra det. Jag försökte i svaret uttrycka att det inte har genomförts
några officiella dykningar vid vraket. Jag kan också uttrycka det som jag utgår
från att ni kanske innerst inne också anar: Jag vet inte om några andra
dykningar, punkt – absolut inga andra dykningar.
Jag vill också understryka att vi i Regeringskansliet
efter diskussion med Estland har startat en beredning för att se över just
tystnadsplikten för dykarna. Det är ett viktigt besked, och det lämnar jag
nu.
Jag vill också uttrycka följande: Sverige har utrett, via
den mycket renommerade och pålitlige Johan Hirschfeldt,
det svenska försvarets roll när det gäller militära transporter på Estonia.
Estland utreder nu sin. Det är väl så mycket man kan begära av två regeringar.
Låt oss se vad de estniska undersökningarna, både regeringens och så småningom
parlamentets, kommer att komma fram till. Jag har, som jag uttryckt tidigare,
haft många diskussioner och kommer att fortsätta att ha det för att underlätta,
samarbeta och vara behjälplig på alla sätt jag kan.
Jag vill också kommentera det som Lars Ångström tog upp i
förra interpellationsdebatten och också var inne på nu. Han uttryckte sig
ungefär som att alla experter världen över, bland annat det här skotska
företaget och Chalmers, var överens om att det fanns knepigheter och oklarheter.
Jag vill bara understryka att just de instituten hör till dem som har fått
uppdraget att gå igenom sjunkförloppsstudien. Om vi skulle vilja dölja något
här, skulle vi då ge uppdraget till några av dem som varit kritiska men som
också är de allra mest och bäst renommerade instituten?
Jag vill understryka hur viktig de själva och också jag,
organisationer, regeringar och det estniska parlamentet tycker att den här
undersökningen är. Mål och syfte: Det övergripande målet med forskningsstudien
är att förstå och förklara sjunkförloppet samt de underliggande orsakerna till
förlusten av Estonia och också kunna ta fram lämpliga rekommendationer för
design och operation av passagerarfartyg för att förhindra att liknande
tragedier inträffar i framtiden – mycket stort, mycket brett och mycket
viktigt.
Jag hoppas att vi kommer att komma ett antal
frågeställningar närmare.
Herr talman! Jag noterade vad Mona Sahlin sade, nämligen att hon för
sin del inte visste om några andra dykningar. Men när hon då får reda på att
det förhåller sig så som visas på de här bilderna kan man ju undra om det inte
väcks något intresse av att få veta – kanske med nya dykningar och nya
undersökningsmetoder – vilken aktivitet som har förekommit där nere. Även om
hon inte känner till några andra vare sig officiella eller inofficiella
dykningar kanske man mot bakgrund av dessa nya fakta i målet skulle kunna tänka
sig att det vore intressant att ta reda på vem som har gjort detta och varför
det har kunnat ske utan att regeringen har haft kännedom om det. Det var ju
ändå svensk och finsk bevakning kring Estonia, och är fortfarande, och
vrakplatsen är ett avlyst gravfridsområde. Detta kan inte ha skett utan den
svenska regeringens eller svenska myndigheters vetskap.
När det gäller Hirschfeldts
utredning noterar jag, herr talman, att den hade väldigt beskurna direktiv.
Dessutom har Johan Hirschfeldt sagt att han på eget
initiativ har förstört delar av eller allt utredningsmaterial bakom. Då frågar
man sig: Har han gjort det med regeringens goda minne? Och varför har han i så
fall gjort det?
Vad finns det för skäl att förstöra ett material som
kanske kan ge vägledning och svar på en del frågor som hade med militära
transporter att göra? Detta är anmärkningsvärt. Frågan hänger fortfarande
obesvarad i luften, herr talman, så det skulle vara välkommet om Mona Sahlin
ville bringa klarhet i den.
Sedan säger Mona Sahlin med anledning av de estniska
undersökningarna och de båda kommissionerna: Låt oss se vad de kan komma fram
till. Då frågar jag bara om det inte finns något incitament eller intresse från
den svenska regeringens sida för att biträda sina estniska kolleger i den här
undersökningen och säga: Det är bra. Här har ni kommit på någonting som ni vill
fortsätta med. Då ska vi försöka göra allt vi kan för att biträda er och
sträcka ut handen. Man vill ju gärna ha en Joint Accident
Investigation Commission i strid med internationella
konventioner som egentligen skulle ha gjort att Estland var den ledande utredningsnationen.
Nu blev det inte så. Men man skulle kanske kunna tänka sig att i det
Östersjösamarbete som regeringen annars är så mån om att understryka även i
sjösäkerhetshänseende och i den här frågan när det gäller Estonias förlisning
träda en Östersjögranne till hjälp och ta egna initiativ eller rentav puffa
på.
Jag kommer tillbaka till Vinnovastudien
där man uppdragit åt två internationella konsortier att göra kompletterande
sjunkförloppsstudier. Jag kan bara återigen konstatera att här saknas Mona Sahlins
och regeringens intresse för att på ort och stället göra kompletterande
undersökningar av vraket.
Man kan inte bara på grundval av fartygsritningar, som
dessutom inte – har vi kunnat förstå – är helt fullständiga, göra
sjunkförloppsstudier, utan det krävs att man också gör platsundersökningar nere
vid vraket, att man fotograferar vraket och får klarhet i hur det ser ut –
detta för att kunna göra just kompletta undersökningar av sjunkförloppet. Här
väntar jag fortfarande på signalen från Mona Sahlin: Ja, vi bör medge den typen
av undersökningar av vraket.
Herr talman! Kan man så ska man missförstå, säger statsrådet. Det är
kanske en lite trist attityd. Jag tror att det snarare handlar om graden av
tydlighet i texter som gör att man ställer kompletterande frågor.
Statsrådet säger här att det finns inga
andra dykningar som hon känner till än de som har redovisats vid vraket. Om det
stämmer innebär ju det att det är Haverikommissionen som har genomfört hemliga,
icke kända, dykningar inledningsvis vid vraket – redan dygnen efter
förlisningen, före den 2 oktober – och försökt skaffa sig tillträde till
lastdäcket och sågat av räckena. Det är i så fall förbryllande uppgifter.
Haverikommissionen hävdar ju att man över huvud taget inte har varit inne på
lastdäcket. Vad skulle i så fall vara Haverikommissionens motiv för att
mörklägga en sådan aktivitet och inte redovisa den i sin haverirapport?
I så fall kan man ställa frågan: Är det därför som alla
de här dykningarna är så hemliga att dykarna belagts med tystnadsplikt – alltså
därför att de har gjort insatser som inte har redovisats och som uppenbarligen
har med någonting helt annat än med haveriorsaken att göra?
På något sätt ger bristen på tydlighet och bristen på
klarhet bara upphov till att fler frågor omgärdar allt det här. Det skulle vara
så enkelt att en gång för alla försöka skapa klarhet genom att lyfta
sekretessen och se att det finns stora brister inte bara när det gäller
sjunkförloppet utan också när det gäller andra påståenden i haverirapporten som
är om inte lögnaktiga så rent felaktiga samt konstatera att det finns skador
och att det finns aktiviteter på fartyget som har med någonting helt annat att
göra. Det är kanske riktigt att det inte har med förlisningsorsaken att göra;
det har med någonting helt annat att göra. Det ligger i allmänhetens intresse
att få reda på vad detta i så fall är.
Herr talman! Jag reagerade när jag hörde uttrycket den mycket
välrenommerade hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt.
Det stämmer väldigt bra. Men vad var det han hade fått i uppdrag att göra? Jo,
att utreda om det funnits vapen eller militär materiel
ombord på Estonia, på ett civilt fartyg. Hade det funnits där hade det varit
ett brott. Man får inte skeppa krigsmateriel på en civil färja. Alltså var det
en brottsutredning som han ägnade sig åt.
Jag kan förstå om en nyutexaminerad jur.kand. råkar
förstöra utredningsmaterial i en brottsutredning. Men att en välrenommerad
hovrättspresident förstör underlaget i en brottsutredning är obegripligt.
Herr talman! Får jag börja med att med all respekt säga följande till
Björn von der Esch. JO ska granska Johan Hirschfeldt.
Det är väldigt viktigt att den institutionen gör det. Men låt mig bara
understryka en sak. Väldigt olika begrepp nämns här. Nu nämns krigsmateriel och
vapen.
Det finns lagar och regler om transport av militär
materiel – för att alltså understryka detta. Det är en av de delar som ska undersökas.
Har det skett enligt de lagarna och reglerna, och fanns det annan transport av
materiel som absolut inte är tillåten? På vilket vis gjordes detta, och med
vilka militära metoder har detta gjorts?
En del av detta – det tror jag att alla här i kammaren
inser – är verkligen saker som sker under sekretess, alltså hur det har skett
och med vilka kontakter det har skett. Allt det har också Johan Hirschfeldt tittat på. Vad han har förstört eller inte har
jag ingen som helst uppfattning om, utan vi får se vad JO granskar och kommer
fram till, så låt oss återkomma till den frågeställningen när JO har gjort sin
granskning.
Jag vill understryka två saker till i den här
diskussionen. Det andra som jag tycker att Henrik S Järrel väldigt bra försökte
uttrycka och som också jag här har försökt att beskriva är följande. Det är
inte så att vi bara sitter bredvid och tittar på Estland, utan vi har verkligen
räckt ut både en och två händer. Vi försöker både vara behjälpliga och aktiva
och undanröja hinder. Jag har här nämnt en sak som handlar om tystnadsplikten
för dykarna och som företaget lagt på dem. Ja, då tar vi upp det och tittar på
det. Vi tar upp den beredningen. Och finns det andra delar i
sjunkförloppsstudierna där estländarna ser att de kan
få svar på sina frågor ska vi självfallet vara behjälpliga med det – hela tiden
och i mycket nära kontakt både med ansvarig minister och med den
parlamentariska kommittén.
Den tredje kommentaren jag vill göra handlar om
eventuella dykningar vid vraket, som i dag som bekant är en gravplats enligt en
lagstiftning som många länder runt Östersjön nu har gemensamt. Jag vill bara
understryka att som lagstiftningen i dag ser ut är inte några dykningar
möjliga. Men om något land eller någon annan vill genomföra dykningar finns
möjligheten att ta upp den diskussionen med de länder som i dag har skrivit på
vad gäller gravfriden för att för att se om man är beredd att rucka på den,
ändra på den och ta upp en annan diskussion i sina parlament.
Den diskussionen är fullt möjlig. Den har än så länge
inte varit aktuell. Det är vad jag vill säga. Som gravfriden är nu är det
alltså inte möjligt med dykningar. Men vill något av länderna ta upp den
diskussionen därför att man har sådana uppgifter att man vill fullfölja
dykningar får man ta upp den diskussionen. Då ska självfallet också Sverige
vara med och pröva detta. Detta vet också Estland om. Vi får se vad de
återkommer till.
Herr talman! Även om den direkta olycksorsaken inte har varit att
militär materiel har transporterats på Estonia kan man inte komma ifrån att
militär materiel kan ha ett säkerhetspolitiskt intresse när den transporteras
på en civil färja, som ju Estonia var. Här vet vi nu att det sedan 1992 fanns
ett avtal tecknat mellan försvaret och tullen att man utan särskild kontroll
skulle klarera militära godstransporter som gick via Estonia. Det var ett avtal
som tecknades 30 månader innan förlisningen, tyvärr, var ett faktum.
Det är det ena.
Det är bra när Mona Sahlin säger att regeringen gärna
vill försöka hjälpa till och ta dykarnas tystnadsplikt som en sak att titta på.
Det är bra om man kan häva den och om estländarna kan
få tala med de dykare som var aktiva och var nere vid olycksplatsen.
Med anledning av det vill jag säga att även om det finns
en konvention om gravfrid – den kan man i och för sig diskutera från rättsliga
utgångspunkter – måste det vara möjligt att medge dispens från ett sådant
förbud om det finns tillräckligt graverande skäl för att göra det. Det tycker
nog vi som agerar i denna fråga har funnits, men det har framför allt många som
är sakkunniga gjort. Det är närmast deras förlängda redskap vi kan sägas vara.
Vi är inte själva några experter.
Jag hoppas fortfarande att Mona Sahlin vidhåller sin, som
jag tycker, mera öppna attityd till att gå till botten, ursäkta uttrycket, med
sanningen.
Fru talman! Det var faktiskt inte regeringen som såg till att den
munkavle som Sjöfartsverket hade utfärdat hävdes. Det var JK. Jag hade själv skrivit
till JK, och det var den vägen som munkavlen hävdes.
Det påstås att det inte har framkommit något nytt, men
något nytt har väl framkommit. Det var just de så kallade vapentransporterna
med Estonia. Man hade inte tillsatt en utredning om man hade känt till det
innan. Det i sig borde vara tillräckligt för att gå ned och titta på Estonias
skrov med dykare eller med kameror.
Det har varit taktiken hitintills att säga att det som
har kommit fram inte är något nytt, det har vi vetat hela tiden. Men just
vapentransporterna har man inte nämnt innan. Det är väl nytt.
Fru talman! Jag behöver inte understryka igen de saker som jag har
varit inne på mer än den attityd som jag tycker Henrik S Järrel här förmedlade.
Jag har ingen annan ambition än att försöka vara så öppen och behjälplig som
det bara går.
Jag vill också understryka, när Björn von der Esch
använder uttrycket ”vapentransporter”, att det Johan Hirschfeldt
kom fram till inte var att det hade transporterats vapen på Estonia. Det
handlade om militär materiel, och det är en väsentlig och väldigt stor
skillnad.
När de uppgifterna kom fram var jag mycket upprörd över
att jag inte hade fått vetskap om att detta avtal fanns. Det har jag uttryckt
många gånger sedan 2004 då dessa uppgifter kom fram.
Men då granskade regeringen detta via Johan Hirschfeldt. Nu får vi ser vad JO gör i sin granskning av
detta. Men ta inte detta som ett bevis på vare sig transporter eller ovilja
från regeringens sida. När uppgifter kommer fram går man självfallet så långt
som det bara går för att skapa klarhet.
Jag får be om ursäkt för att jag inte har kunnat
kommentera vissa delar i detalj, men jag ser fram emot frågeställningarna i
nästa vecka i de interpellationer som kvarstår, då med Lars Ångström. Vi
återkommer, inte bara då utan kanske vid flera tillfällen.
Överläggningen var härmed avslutad.