Det privata dykföretaget vid "Estonia" har åter rivit upp känslorna. Utan tillgång till närmare fakta

diskuterades olika åtgärder. Nu ska emellertid svenska experter söka få se bilderna från vraket.

 

Av ”Estonia” lärde de ingenting

 

FÖR SEX ÅR SEDAN drabbades det moderna Sverige av en katastrof av en omfattning ingen hade erfarenhet av. Chockverkan av ”Estonias” undergång blev därför stark. Den påverkade alla ‑ politiska beslutsfattare, myndighetspersoner, medier, ja snart sagt varje svensk. Förvirringen och osäkerheten var stor, det var som om vi alla drevs runt på den upprörda Östersjön.

 

Besluten blev därefter: inte helt genomtänkta, inte så välgrundade att de kunde accepteras av alla. En rad frågor av medmänsklig art skulle fattas av politiker, det gjorde det lättare att ifrågasätta dem. Utredningen av olycksorsaken drog ut långt på tiden, många sidointressen påverkade den ‑ eller syntes påverka den. Allt sammantaget ledde till att ”Estonia” blev en aldrig avgjord fråga i svensk politik.

 

Inte heller den av Röda Korset-chefen Peter Örn ledda kommissionen lyckades lägga ”Estonia” till handlingarna. I sommar har så Gregg Bemis privata dykexpedition rört upp allt igen. Och just nu är det som om vi vore tillbaka till läget hösten 1994. Till detta har politikernas alltför snabba och ogenomtänkta reaktioner i hög grad bidragit.

 

Det ”Estonia”‑ansvariga statsrådet Mona Sahlin inbjöd till partiöverläggningar efter att blott ha hört och läst om dykexpeditionens resultat. Framträdande politiker fann det självklart med nya dykningar och bärgningar, de som borde veta bättre lät sig förfäras av blotta utsagor, hos myndigheterna blottades en förvåning över de påstådda fynden som inte borde finnas eller som möjligen beror på missförstånd mellan frågare och svarare. Det var inte uppbyggligt.

 

BESLUTET ATT INTE BÄRGA som fattades hösten 1994 kan förvisso kritiseras, men det är fattat och bör inte göras om. Likaså kan regeringarna i Estland, Finland och Sverige sägas ha varit naiva när de lyste gravfrid över ”Esto­nias” förlisningsplats. Dock ska det största klandret inte riktas mot dem utan mot dem som inte respekte­rar beslutet.

 

Gregg Bemis dykföretag har varit ett sorgligt skådespel från början. Motiven var grumliga, det har dock blivit allt mer uppenbart att det handlar om att spekulera i sensationer, att kittla nerver inte att lugna.

 

Den svenska regeringen sökte avvärja hans besök, misslyckades men hade uppenbart inte tänkt igenom hur den skulle ställa sig till resultatet av hans expedition. Det är märkligt och erinrar bara alltför väl om den handfallenhet som visades hösten 1994.

 

ÄNDÅ KAN DET inte ha varit särskilt svårt att föreställa sig vad herr Bemis skulle kunna berätta, nämligen det han var ute efter: att där fanns kroppar ‑ något som de anhöriga som står bakom honom vill höra och att där måste finnas ett hål i skrovet ‑ något som hans tyska finansiär vill höra. Inte heller borde det ha varit särskilt svårt att tänka igenom de ungefärliga bilder som dykare skulle kunna ta från ”Estonia” sex år efter olyckan. Att havsströmmar finns, att föremål flyttas runt i havet är inga över raskningar ‑ eller borde inte vara. Likaså hade det varit lätt att göra en uppdatering av de undersökningar som faktiskt gjorts av ”Estonia”.

 

Med den beredskapen hade det varit naturligt att be herr Bemis att precisera sina utsagor, att säga: välkommen med bevis, sedan får vi se om och vad vi ska göra. I stället började alltså både det ansvariga statsrådet, statsministern och några oppositionspolitiker diskutera olika åtgärder, lika respektlösa gentemot fattade beslut som någonsin privatdykarna. De tycks inte ha lärt något av missgreppen och missförstånden kring ”Estonia”. Det är djupt nedstämmande.

 

Under gårdagens partiöverläggningar sansade man sig dock. Nu ska svenska experten sändas för att få ta del av dykexpeditionens filmupptagningar, innan vidare beslut fattas. Men den givna följden lär bli nya dykningar, officiellt sanktionerade, så att det kan klarläggas hur det nu ser ut vid ”Estonia”.

 

Detta innebär nya påfrestningar för merparten av de efterlevande inte bara i Sverige utan även i Estland och Finland. Men deras tysta protester hörs ju inte, när det nya kapitlet skrivs i den egenartade offentliga berättelsen om ”Estonia”.

 

DN 7/9 2000