Nästa vecka inleds de privata dykningarna på vraket efter "Estonia". Det är lätt att sympatisera med de anhöriga som vill veta mer om förlisningens orsaker, men svårt att se vad expeditionen kan uppnå.

 

Ingen frid över ”Estonia”

 

Efterspelet till katastrofen med "Estonia" får allt större likhet med Palmespaningarna. Först alla misstag den ödesdigra nat­ten som gjorde att statsminis­terns mördare kom undan re­spektive att så många färjepassa­gerare omkom fast de kunde ha räddats. Sedan tveksamheterna kring utredningen och den poli­tiska hanteringen.

Efter sådana uppvisningar i handlingsförlamning, besluts­ångest och inkompetens är det oundvikligt att konspirations­teorierna vinner mark. Vi män­niskor är vana att tänka i termer av orsak och verkan. Slutsatsen blir lätt ‑ särskilt för de närmast berörda ‑ att så många misstag bara kan förklaras med en dold avsikt.

I fallet Palmemordet förknip­pas denna tänkta avsikt framför allt med det så kallade polisspå­ret. Eftersom staten misslyckats så kapitalt med utredningen måste staten vara inblandad i brottet, lyder logiken.

 

I fallet "Estonia" skulle rege­ringen på motsvarande sätt vilja dölja vad som verkligen hände, därför att detta på något sätt är politiskt känsligt. Resonemang­et är, som sagt, mycket mänsk­ligt. Efter allt som hänt kan ing­en klandra de anhöriga som misstror ansvariga myndighe­ter.

Frågan om bärgningen av de döda sköttes illa från början. De förhastade löftena om att bärga hela fartyget, de felaktiga be­dömningarna av möjligheterna att ta upp kropparna, samtalen med de anhöriga som väckte nytt hopp vilket sedan släcktes för andra gången ‑ den valhänta hanteringen har gjort ont värre och bidragit till en allmän miss­tro som i växande grad kommit att riktas också mot haveriutred­ningen.

 

Det är i detta ljus man bör se de dykningar som inleds nästa vecka. Teorierna om spräng­ning, torpedering eller sabotage har ytterst svag täckning i det tillgängliga bevismaterialet. Tanken att svenska regeringen skulle vilja dölja sanningen fal­ler på sin egen orimlighet. När ett stort antal av de anhöriga lik­väl prioriterar nya dykningar framför gravfrid inser man hur djupt misstron går.

Det politiska förspelet till ame­rikanen Gregg Bemis dykningar bär närmast surrealistiska drag. Den ansvariga ministern Mona Sahlin har brevledes vädjat till Bemis att respektera gravfriden och avstå från dykningarna. Denne är emellertid övertygad om att just Sahlin är en av dem som har del i mörkläggningen av vad som verkligen hände "Esto­nia". Han påstår sig också ha stöd av 95 procent av de anhöriga till offren.

Den siffran är säkert lägre, men situationen framstår ändå som absurd. Mona Sahlin försö­ker i praktiken skydda ett antal av de anhöriga från dem själva, via appeller till en amerikan som anklagar henne och regeringen för bedrägeri.

Till anhörigföreningen Agnef skriver Sahlin att "aktiva motåt­gärder från svenska myndighe­ter inte är möjliga med hänsyn till den internationella folkrät­ten". Om regeringen kunde skul­le den alltså stoppa dykningarna fysiskt. Det är en problematisk ambition, när dykningarna faktiskt stöds av anhöriga som vill veta mer och som accepterar det ingrepp i gravfriden som detta sanningssökande innebär.

Att ta ställning för eller emot Bemis expedition blir i det per­spektivet näst intill omöjligt. De anhöriga som vill låta "Estonia" vila i frid har rätt att bli respekte­rade. De anhöriga som vill veta mer om orsakerna till haveriet har också rätt att bli respekterade.

Hur kan man på minst smärt­samma sätt tillgodose dessa oför­enliga önskemål? Sannolikt inte genom privata undersökningar i strid med det avtal om gravfrid som de berörda länderna skrivit under. En kompletterande have­riutredning i offentlig regi, av en opartisk internationell kommis­sion, vore i så fall bättre.

 

Efter nära 15 år verkar det som om såret efter mordet på Olof Palme sakta håller på att läkas. "Estonia"‑katastrofen ligger närmare i tiden och berör dess­utom fler svenskar direkt, ge­nom anhöriga och vänner som fanns ombord.

För alla som vill komma till ro med sin sorg är det som nu hän­der djupt tragiskt. Visst är det frustrerande att skuldfrågan för­blivit så diffus, men till skillnad från i Palmemålet finns ändå en rätt klar bild av hur och varför "Estonia" förliste. Enligt denna väl dokumenterade bild samver­kade flera faktorer.

Om nya dykningar kan skapa ytterligare klarhet är kanske nå­got vunnet. Men frågan blir oundvikligen: Till vilket pris och till vilken nytta?

 

                                                                                                                                                                                         DN 18/8 2000