Dagens Nyheter 010805

Hörna
Niklas
Ekdal
Sverige är inte så rent
som ni tror

Det fanns en tid när hotet mot Sverige kom från Nazi-Tyskland och en tid när det kom från Sovjetunionen. Ibland har det kommit från arbetslöshet och budgetunderskott, ibland från koldioxid och DDT.

 Alla dessa hotbilder har varit konkreta. Vi visste vilka fienderna var och satte upp stora organisationer för att möta dem: Försvarsmakten, Arbetsmarknadsstyrelsen, Naturvårdsverket.

Vår beredskap var god, åtminstone levde vi i den trygga förvissningen att svenska myndigheter använde hela sin oväld och effektivitet för att skydda oss i denna onda värld.

Nästa hot blir svårare att gardera sig mot, för det är abstrakt. Och det kommer inifrån den svenska myndighetskultur som vi i hundratals år betraktat som en bergsäker tillgång.

Det handlar om korruption. Inte främst den bysantinska sorten med mutor och svågerpolitik, utan en raffinerad tystnadens och inkompetensens korruption. Staten riskerar att bli allt mindre effektiv, vårt förtroende för den allt svagare. Med tanke på statens omfång och den svenska förvaltningsmodellen är det rena rama katastrofen.

Låt oss börja med de toppar av isberget som alla kunnat se. De två mest dramatiska händelserna under senare årtionden - Palmemordet och Estoniaförlisningen - har bägge fått efterspel som klätt av politiker och myndigheter in på bara skinnet.

Rättsväsendet sjabblade bort fallet med mordet på landets statsminister, regeringen blandade sig i myndighetsutövningen och gjorde ont värre. Estonia har varit ett mångdubbelt trauma, allt ifrån den valhänta räddningsinsatsen till beslutet att inte bärga de döda och den partssammansatta haveriutredning vars trovärdighet blivit konstant ifrågasatt.

OM SYSTEMET FUNGERAT så sensationellt illa när det behövts som bäst, hur ser det då ut i den dagliga, dolda verksamheten i stat och kommuner? Det finns ett antal faktorer som ger anledning till tvivel:
Offentlighetsprincipen har fått den växande baksidan att viktiga frågor ald-rig sätts på pränt utan avhandlas muntligt i slutna rum. Den noggrannaste dokumentationen i offentliga sammanhang gäller kvitton och reseräkningar, vilket leder in den journalistiska granskningen i samma begränsade spår.

Utnämningarna av statliga chefer används i ett politiskt läggspel. I stället för att tillsätta de bäst lämpade kandidaterna på öppna, objektiva meriter ger regeringen förläningar till toppar inom partier och fackliga organisationer. Effektiviteten blir lidande, lojalitet blir viktigare än kompetens och färre söker sig till förvaltningen, eftersom karriärvägarna är blockerade av politiska utnämningar. Notera exempelvis hur socialdemokraternas val av stödpartier avspeglas i utnämningen av nya generaldirektörer.

Med undantag för Glesbygdsverket och några ombudsmän - vars främsta uppgift är att bilda opinion - blir landets drygt 200 generaldirektörer allt tystare. Sedan deras förordnanden gjordes tidsbegränsade är de utlämnade på nåd och onåd till regeringen. Att säga sin mening offentligt är ingen merit.

Den svenska konsensuskulturen, att låtsas vara överens trots att det finns verkliga konflikter, har också blivit effektivitetens fiende. Haveriutredningen efter Estonia är ett talande exempel. Att låta alla inblandade länder utreda förloppet i samråd ledde till att slutsatserna uppfattades som politiska och diplomatiska snarare än sanningsenliga.

Sverige är fortfarande ensamt bland världens demokratiska länder om att ha en statlig revision som lyder under regeringen och inte under parlamentet. Om två år blir det kanske ändring på det, men styrelsen för revisionen ska fortfarande vara "parlamentariskt sammansatt". Räkna med kompromisser och anklagelser för politisering.

I de svenska kommunerna, där huvuddelen av den offentliga verksamheten ligger, genomförs ännu ingen revision värd namnet. En skara tappra kommunreportrar på lokaltidningarna räcker inte för att syna skruvarna och muttrarna i denna gigantiska apparat.

NÄR RIKSREVISIONSVERKETS GENERAL- direktör Inga-Britt Ahlenius och några europeiska kollegor granskade Jacques Santers EU-kommission gick det snabbt att klarlägga en omfattande korruption som lika snabbt ledde till hela kommissionens fall. Det är naturligtvis en frestande tanke att något liknande aldrig kan hända i Sverige, eftersom vi är befriade från den sortens maktmissbruk, eftersom svenska tjänstemän är finare än franska.

 Den verkliga skillnaden mellan oss och dem är bara att vi har sämre dokumentation. Det finns ingen anledning att tro att det som hände där inte händer här. Offentlighetsprincipen, konsensuskulturen, utnämningspolitiken och bristerna i revisionen gör bara att vi aldrig får reda på det.

Lugnast så, kan det tyckas. Men en vacker dag är det du eller jag som sitter på Estonia.

Niklas Ekdal är politisk redaktör niklas.ekdal@dn.se