Utredningen om Estonia "alltför välskött"

(2001-06-01 00:30)
Kultur: Claes-Göran Wetterholm, författare och fartygshistoriker, ser tragiska historiska paralleller i Knut Carlqvists kritiska studie av den officiella utredningen av katastroforsaken.

Man ska inte hemfalla åt konspirationsteorier när man forskar i historia, det för sällan forskandet framåt. Man bör vara öppen för att resultaten av ens forskning kan föra i helt oväntad riktning. Jag kan inte undgå att få sådana tankar i huvudet när jag läser Knut Carlqvists "Tysta leken. Varför sjönk Estonia?".

Jag har ända sedan Estonias undergång undergång den 28 september 1994 väntat på en offentlig sjöförklaring, där överlevande och andra vittnen frågas ut, där processen från början kan följas av utomstående.

Så var exempelvis fallet efter Titanics undergång 1912, och resultaten av de två sjöförklaringarna ändrade i ett slag all internationell sjölagstiftning. När man i stället efter Estonia valde att utse en kommission, som mer eller mindre utan insyn så småningom kunde lägga fram en rapport och det blev allt tydligare att man i flera stycken håller undersökningsresultat hemliga, så ökar misstankarna och frågetecknen.

Ju mer jag läser Tysta leken, desto mer stärks mina misstankar. Jag har hela tiden försökt undvika att se Estonias undergång som någon form av komplott, men det är svårt att inte tänka i sådana termer, ju mer material som läggs fram och ju mer Carlqvist skalar av intrigerna.

Den officiella haverikommissionens rapport är vid det här laget så hårt kritiserad att man måste fråga sig hur makthavarna i Sverige ännu kan acceptera den. Förvisso ligger det något i när Carlqvist skriver att statsrådet Sahlin "försöker dämpa känslorna i Sverige genom att lägga huvudet på sned och se medkännande ut". Sahlin hävdar nästan med ett barns envishet att något nytt ej framkommit, och då finns det ingen anledning att göra någon ny undersökning.

Det är flera dystra misstankar jag tycker mig få bekräftade, bland annat att rapporten inte är en sanningsenlig utredning av en sjökatastrof, den största vi upplevt i modern tid i Sverige. Nej snarare är det en politisk rapport där meningen från början varit att skydda det unga landet Estland.

Det är ett nog så vällovligt syfte, men det får absolut inte gå ut över sanningen om en fruktansvärd katastrof. Vi är skyldiga de döda, anförvanterna, de överlevande och oss själva att forsätta rota i händelserna kring Estonias undergång.

Jämför man med Titanic-katastrofen ställdes till en början inte heller 1912 någon till ansvar. Kaptenen hade begått ett misstag, hette det, men det var inte frågan om vårdslös navigering eller något brottsligt och därför kunde ingen utpekas.

Kapten Smith som varit huvudansvarig var död och därför kunde inte heller någon annan lastas för det skedda. Historien har en märklig tendens att upprepa sig: Exakt så sades efter Per Brahes undergång i Vättern 1918 och efter Estonias undergång 1994.

Men Vita Stjärnlinjen stämdes 1912 av en irländsk bonde som förlorat sin son, och vägen var sedan öppen för en enorm skadeståndsprocess. I rättegången förklarades att Titanic navigerats vårdslöst, något anförvanter och överlevande efter Estonia inte lyckats med mot Est Line. Därtill har de effektivt motarbetats av de makthavande.

Då olyckan inte kunnat klarläggas har inget åtal kunnat väckas, men till detta krävs en grundligare undersökning, som myndigheterna fortfarande säger blankt nej till. De berörda har på så sätt av myndigheterna placerats i ett bekvämt ekorrhjul, där man inte kommer någonstans. Det har ingen betydelse hur mycket energi som läggs ned, man kommer bara runt och så kommer det att fortsätta tills den svenska regeringen byter uppfattning.

Det finns andra märkliga likheter med Titanic: de överlevande ur besättningen isolerades och måste först tala med rederipersonal innan de hade en chans att vittna offentligt.

Besättningarna från respektive fartyg fick mellan raderna förstå att ett förfluget ord, en negativ åsikt, direkt kunde resultera i att man fick se sig om efter ett annat arbete, varhelst man nu kunde finna det, eller lita till allmosor. För en familjeförsörjare är det i ett sådant läge en kuslig balansgång; säger man för mycket riskerar man hela sin familjs försörjning.

Jag uppskattar att Carlqvist från början säger att han ännu inte vet varför Estonia sjönk, han förstår ännu inte händelsen. Han visar prov på stor nyanskänslighet och vana att handskas med källmaterial, som den historiker han är.

Det är mycket uppfriskande att någon i detalj granskar vad människor sagt i intervjuer, ställer dessa uttalanden mot varandra och ger en ärlig bedömning av materialet. Samtidigt är han öppen för att han kan ha fel, det kan ha gått till på ett annat sätt, och så måste forskning gå till.

Han stryker dock ingen läsare medhårs, det krävs kännedom om Estonia och de inblandade för att man ska få ut mycket av boken. Det är bitvis ett komplicerat scenario som gestaltas, men det är också vad som hände. Alla 137 överlevande har sina versioner, man har upplevt händelser diametralt olika.

Men i detta virrvarr av motstridiga uppgifter växer dock en märklig bild fram: Estonias undergång blir inte bara berättelsen om ett fartyg som går under, det handlar lika mycket om hur nationella särintressen ska skyddas, till vilket pris som helst.

Jag har tidigare hävdat att behandlingen av hela Estonia-katastrofen är mycket illa skött, men jag skulle i dag kunna hävda raka motsatsen: den är mycket väl skött, om man ser till hur effektivt man lyckats mörklägga omständigheterna kring Estonias undergång. Om det exempelvis faktiskt var bomber som sänkte Estonia, som Carlqvist eventuellt tror, skapar detta i sin tur ännu fler frågor: Vem ville sänka Estonia? Varför? Var alltihop en fruktansvärd komplott?

Att politiker stundtals ljuger, att de sätter i system att inte berätta hela sanningen, är en del av den politiska vardagen. Hur mycket visste Carl Bildt om Estonia? Och hur mycket av denna kunskap vidarebefordrades till Ingvar Carlsson och den socialdemokratiska regeringen?

Om man fick hela det politiska etablissemanget att förklara Estonia som en grav, att förbjuda all vidare dykning och all vidare undersökning, att säga som en uppfordrande mor att "nu talar vi inte mer om det här!" - ja, det gör ju rimligen att frågetecknen blir fler och fler.

Nu finns det gudskelov vissa som inte gör som de blivit tillsagda, och dit hör Knut Carlqvist och hans bok Tysta leken. Det är också därför jag helhjärtat instämmer i slutraderna:

"Bortemot 900 människor omkom vid Estonias förlisning. Det är hög tid att ta upp henne så att vi får veta varför."

Claes-Göran Wetterholm