Idag har fem år gått sedan Estonia förliste. Knut Carlqvist har slagit i läggen från den första tiden för att förstå varför det gick snett.
Vid fyratiden på morgonen styrde kapten Esa Mäkelä in *Silja Europa* mot olycksplatsen. Överallt syntes livräddningsflottar, en del tomma, andra med hukande eller livlösa människor i, oftast vattenfyllda. Färjan höll inte mer än några knop och i ett förhör förklarar han varför: "Jag var hela tiden rädd för att hon flöt, botten upp. Jag var väldigt rädd för att köra på den. Jag var inte alls säker på att hon sjunkit, jag tänkte att den bara hade kapsejsat. Det var egentligen först på morgonen, när ingen såg någonting, som jag var helt säker." Hur kunde Estonia sjunka på en halvtimme? Redan Titanic hade vattentäta skott och sjösäkerheten har utvecklats sedan dess. Likafullt kunde Anders Hellberg i Dagens Nyheter den 29 september 1994 meddela att vatten på bildäck var den troliga orsaken. Den artikeln skrevs senast olycksdagens kväll och redan då hade "flera experter" sin uppfattning klar. Bogvisiret var av en föråldrad typ och hade lossnat i det hårda vädret. Hellbergs källor satt sannolikt på Sjöfartsverket. Kvällstidningarna spädde på och en gissning - om än baserad på tidigare incidenter - blev ett etablerat faktum. Statsminister Carl Bildt flög på olycksdagen över till Åbo för att överlägga med sina finländska och estniska kolleger. Ingen möda skulle sparas för att utreda orsaken, hette det. En haverikommission bildades med den estniske transportministern Andi Meister som ordförande. Han bänkade sig redan samma dag för ett första förhör med tre nyckelvittnen ur besättningen. Men förhöret hann knappt börja förrän Meister deklarerade att ett chartrat plan väntade och att de skulle hem till Tallinn. Historien kom ut i Svenska Dagbladet den 2 oktober. Agerandet ansågs av svenskarna som "minst sagt märkligt" och tidningens källor - säkert ledamöter av kommissionen - menade att Meister var inkompetent. Men efter det utbrottet lades locket på, förmodligen på order från högsta ort. Shanghajandet av nyckelvittnena ska ställas samman med en annan märklig incident. Två dagar efter olyckan gjorde den estniska säkerhetspolisen razzia på Estlines kontor i Tallinn och beslagtog samtliga handlingar med anknytning till Estonia (SvD 4 oktober). För att säkra bevis eller för att undanröja dem? Det återstår att avgöra. Den 30 september lokaliseras vraket på 70 meters djup med ekolod och sonarbilderna sänds för analys. Den estniske direktören för rederiet Estline avfärdar i Hufvudstadsbladet teorin om öppen bogport. Ett fartyg på 15 000 ton sjunker inte så snabbt, inte ens om långtradarna på bildäck slitit sig loss, motorerna stannat och vatten läckt in genom bogporten. "Det är barnprat." Han tror att Estonia gick på en mina. Men från flottarna hade överlevande sett att visiret saknades när fartyget sjönk. Därmed föreföll saken klar. Sannolikheten för att ett fartyg ska gå på en mina samtidigt som visiret lossnar är nära nog noll (ingen mina är kraftig nog att slå av ett visir högt över vattenlinjen). På något ännu oförklarat sätt måste vatten snabbt ha tagit sig ner under bildäck, trots att detta är vattentätt och trots lyftkraften från 17 000 kubikmeter luft under det. Annars skulle hon ha slagit runt. Söndagen den 2 oktober redovisas resultatet av ekolodningen av doktor Nuorteva. "Intill fören finns ett stort föremål, som endera slitits loss eller hänger kvar på vraket. Föremålet skulle enligt Nuorteva kunna vara det skadade visiret eller en del av visiret" (DN 2 oktober). SvD tillägger att föremålet "var av samma storlek" som visiret och att det syntes på samtliga fyra bilder. Samtidigt filmades vraket med en ROV-kamera och två dagar senare kom de första bilderna. Någon reporter borde väl ha frågat vad som låg vid bogen, men all uppmärksamhet riktades mot själva vraket. Vi får veta att den inre bogrampen hade en meters glipa upptill, det vill säga: den var nästan stängd. Hellberg skriver: "Detta har varit tillräckligt för att få in så mycket vatten på bildäck att fartyget har blivit instabilt, krängt över åt styrbord och kantrat." Av videofilmen från den 2 oktober framgår att ROV-kameran gjort en avstickare till det förmodade visiret på sju minuter, men det avsnittet har redigerats bort från den för menigheten tillgängliga kopian. Inte ett ord sägs om saken i haverirapporten. Haken är förstås att visiret inte fick ligga vid bogen om scenariot skulle stämma. Om det fallit av under gång borde det ligga ett stycke från vraket. Internt diskuterar ledamöterna vid denna tid skadorna på skrovets styrbordssida - även under vattenlinjen. "Det finns bilder på de här skadorna, som vi fått genom nya bilder som undervattenskamerorna tagit", säger observatören Sten Andersson till Anders Hellberg (DN 18 oktober). Har visiret åstadkommit dem? I så fall måste det ha hängt kvar på den uppstickande bogrampen ännu när fartyget hade slagsida. Då har inte bogrampen brutits ned och då kan inte vatten på bildäck ha orsakat olyckan. En god gissning är att bevakningsfartyget *Tursas* skickades på gåsjakt öster om vraket i ett par veckor medan parterna pratade ihop sig. Sedan bestämde de sig för att "påträffa" visiret en sjömil väster om det. De bilder som Sten Andersson nämner har redigerats bort från videokopiorna och skadorna nämns inte i haverirapporten. Men *Tursas* gjorde andra fynd längs Estonias rutt. "Vi har hittat skrot, men det är nog från andra delar av fartyget", säger Kari Lehtola till SvD (9 oktober). Två dagar senare förklarar han att Tursas stött på ett större metallföremål, dessvärre inte visiret utan "bara en stålplåt". Allt detta *öster* om vrakplatsen. Visiret "påträffas" sedan *väster* om den. Varifrån kommer då skrotet? Och stålplåten? Estonia påstås ju ha varit i god kondition till visiret föll av. Inte en rad i rapporten. Ingen visste vad som hade hänt de första dagarna, de inblandade var rätt öppna. Det gäller även överlevande besättningsmän som säger ett till den estniska säkerhetspolisen och annat till journalisterna. Ta vaktmannen Silver Linde, som i förhör den 3 oktober uppgav att styrmannen strax före olyckan gett honom order att "kolla braket" på bildäck. Till Bo G Andersson sa han två dagar tidigare i Åbo: "Någon, vi vet inte vem, det kan ha varit en passagerare, larmade om att något höll på att hända längre ned i fartyget." Han begav sig ned och mötte i trappan passagerare "som skrek att vatten kommit in genom inredningen i hytterna under bildäck" (DN 2 oktober). Den versionen vidhölls senare inför Mert Kubu i Tallinn. Larm kom till bryggan om vatten under bildäck. "De vaknade genom att vatten började tränga ner i hytterna" (DN 7 oktober). Det är vad flera överlevande från däck 1 vittnar om och ändå mötte de inte inforsande vatten i trapporna. Fartyget hade inte slagsida när de väcktes. Så varifrån kom vattnet? Bosse Brink talar i SvD (7 oktober) om den "starka politiseringen" av utredningen i Estland. Men politiseras den där, så politiseras den också här. Svenskarna hade att välja mellan att spela med eller konfrontera esterna. De konfronterade dem inte. Det tyska varvets expertgrupp anser sig kunna visa sprängskador i bogen på Estonia. Att gruppen bluffar är osannolikt med tanke på stundande processer. De ovannämnda iakttagelserna är alla förenliga med teorin att fartyget har utsatts för sabotage. Det finns ett hål i bogen på styrbordssidan, stort nog för att i december 1994 tillåta ROV-kameran att ledigt ta sig in på bildäck. Ett hängande visir eller en sprängladdning kan möjligen ha rivit upp plåten, men innanför den finns tolvtumsspant på ett avstånd av 60 cc. Dessa måste ha svetsats loss av dykare. Inte heller det nämns i pappren. I stället förnekar kommissionen att dykare varit inne på bildäck, vilket envar kan se med egna ögon på videokopiorna. Vi vet och de vet att vi vet. Tydligen står mycket starka intressen på spel.
Artikeln tidigare publicerad i Finanstidningen