Kanadas haveriutredningar borde vara ett föredöme för svenska, påpekar Anders Björkman.

Swissairs flight SR111 störtade natten till den 3 september 1998 utanför Halifax, Kanada. I augusti 1999 förlikades Swissair och 800 anhöriga till de 229 omkomna, uppgörelsen har inte offentliggjorts. Olycksorsaken utreds fortfarande av den kanadensiska haverikommissionen, NTSB (National Transportation Safety Board). De omkomna har bärgats och 90 procent av vraket, cirka 130 ton skrot. Hundratals bärgare och utredare arbetar med olyckan.
Ännu har inte den del av cockpiten med den elektriska centralpanelen, som antas ha överhettats vid olyckan, påträffats. Piloten rapporterade rökutveckling och att det droppade smält aluminium från elpanelen 17 minuter innan planet störtade, hettan måste alltså ha varit avsevärd. Därför har NTSB nu beslutat att dammsuga hela olycksplatsen med ett av världens största mudderverk och ta upp resterande 10-15 ton skrot från 57 meters djup för att finna de 13 kablar som försåg planets videounderhållningssystem med el.
Medan Kanada lägger ut mer än 400 miljoner svenska kronor för att få visshet om vad som hände Flight SR111 (229 omkomna), har Sverige inte lagt ut mer än 22 miljoner (och gjort en dykning) för att utreda Estoniaolyckan 1994 (852 omkomna varav 501 svenskar). Finland och Estland har bidragit med betydligt mindre belopp. Resultatet är därefter.
Sverige snålade med stöd till utredningen - andra olycksorsaker än den först påtänkta utreddes inte och undersökningen av vraket är ännu ofullständig. Inga djupintervjuer genomfördes med de överlevande ombord. Det fanns inte ens pengar till att besvara synpunkter från experter och allmänhet. Jämfört med Kanadas professionella utredning av SR111 är den svenska utredningen av Estonia på ett u-lands eller en bananrepubliks nivå.
Slutrapporten om Estonia har underkänts av bland annat Internationella Transportfederationen, de överlevande och Sveriges Fartygsbefälsförening. Olyckan diskuteras fortfarande i expertkretsar, som i tidskriften *Naval Architect*, och blir föremål för ett seminarium vid Strathclydeuniversitetets *Design for Safety*-konferens i oktober 1999, där Estoniakommissionen lovat att närvara. Det är bra att den äntligen framträder. Nå, föll visiret verkligen av under gång?

ANDERS BJÖRKMAN
Skeppsbyggnadsingenjör

Artikeln tidigare publicerad i Finanstidningen