Att bärga är obehagligt. Desinformation är än obehagligare, skriver Knut Carlqvist. I måndags skrev Heikki H Tann en krönika i Dagens Nyheter. Han är en av de estniska anhöriga till offren vid Estonias förlisning och protesterade mot uppgiften att 90 procent av de estniska anhöriga motsatt sig en bärgning av de döda. TT släppte uppgiften om den enkäten tio dagar efter det att Analysgruppen lämnat sin rapport. Strax visste varenda människa att en bärgning inte kunde komma på tal. Ester (och finnar) framställdes i pressen som mindre blöthjärtade och mer verklighetsnära än svenskar. De var minsann inte bortskämda.
9 januari 1999
TT:s källa var Estlands kommunikationsminister Raivo Vare, men denne hänvisar till en "telefonförfrågan" som gjorts av de anhörigas föreningar, oklart vilka. Men en ny enkät var onödig, det hade gjorts en redan 1995. Siffran 90 procent är alltså gripen ur luften.
Analysgruppen överlade både med estniska myndigheter och anhöriga. Av dess rapport framgår att myndigheterna (inklusive kyrkan) och de anhöriga står långt från varandra, såväl beträffande haveriutredningen som övertäckningen av vraket. Vid de två möten som hölls med anhöriga var en majoritet för bärgning, många ville också se fartyget bärgat för att få klart besked om olycksorsaken. Och enkäten 1995 visade att 51 procent önskade bärgning.
Nu flyter remissvaren in. Några (marinen, socialstyrelsen och sjöfartsverket) anser att det är olämpligt och närmast omöjligt att bärga, resten undrar vad de har med saken att skaffa. Vill regeringen ta upp de döda så kan den göra det. Flertalet instanser svarar inte. Resultatet bekräftar den beslutsinkompetens som kännetecknat regeringen sedan 1994. Hjälptrupperna, Yrsa Stenius, Hans Bergström med flera, gör vad de kan för att stampa fram ett nej.
Bärgningen är förvisso obehaglig. Det hade varit lättare att ta upp de omkomna, när dykarna lokaliserade dem den 2–5 december 1994. Var de finns på fartyget anges med pedantisk noggrannhet, däck för däck, på sidorna 131 och 132 i haverirapporten. Då påträffades minst 130 personer, en hel del finns kvar i hytterna. De döda var väl bibehållna och förhållandevis lätta att ta upp.
Då skulle det etiska rådet fatta beslut åt regeringen, även om denna underhand meddelat vad den ville och parkerade nämnda Stenius som ledamot för att hålla rådet på mattan. Och för att upplysa rådet svarade den dykansvarige från sjöfartsverket, Johan Franson, för en livfull och detaljerad redogörelse för vad som skulle hända vid en bärgning. Detta två dagar efter att dykningarna avslutats. Ledamöterna berättar om den för Analysgruppen: "Efter föredragningen är det som om luften går ur rummet. Det är tyst en lång stund..." (sid 105).
Hela fartyget skulle bärgas i högsommartid. En explosionsartad förruttnelse skulle sätta in så snart kropparna kom i kontakt med luftens syre. Journalisterna skulle cirkla som gamar över vraket och de döda som mot förmodan skulle kunna identifieras hade fått läggas i graven med slev. Franson kryddade sin föredragning med bilder av drunknade som legat länge i vattnet och ställde rådet inför det ena etiska dilemmat efter det andra: Hur mycket skulle dykarna våga och hur sätter man gränser för dem? (Det sköter vanligen dykledaren.) Hur kommer de outbildade unga män och kvinnor som ska göra jobbet klara påfrestningarna? (Varför sådana skulle sättas in förklaras inte.)
Det enda som hänt sedan dess är att Franson försökt övertäcka vraket för 225 miljoner och att regeringen utnämnt honom till sjösäkerhetsdirektör.
Knut Carlqvist