Tydligen tror de som har mörklagt Estoniahaveriet att det räcker med att blåneka. Knut Carlqvist släpper ännu ett faktum.

"Inga yttre skador har observerats på vraket, förutom dem på visiret och i området kring bogrampen."

Det kategoriska påståendet är hämtat från internationella haverikommissionens, JAIC, slutrapport (*Final Report*, 8.5.1, s 120). Lite vrickat är det, eftersom det är bekant att M/S Estonia sjönk på aktern i det närmaste upp och ned för att sedan lägga sig på styrbords sida med 120 graders slagsida. Alltså finns krosskador på akterpartiet, vare sig de har dokumenterats eller inte. Så varför denna kategoriska utsaga?

När jag 1998 började gräva i förlisningen fick jag av anhöriga till omkomna veta, att JAIC-ledamoten Olof Forssberg (förre generaldirektören för Statens haverikommission) hade medgett att det fanns ett hål på skrovets styrbordssida. Någon ställde en fråga om det vid ett möte med anhöriga hösten 1994. Ja, sa Forssberg utan omsvep. Nästa fråga? Ingen väntade sig väl att JAIC tre år senare skulle blåneka i slutrapporten.

En uppgift som denna är det svårt att göra något av. JAIC var en politisk kommission och den kompromiss som de tre deltagande länderna (Sverige, Finland och Estland) slutligen enade sig om står för sig själv. Ingen tar ansvar för den. Någon sjöförklaring hölls inte, slutsatserna prövades aldrig. Vad Forssberg har sagt eller inte sagt är därmed av begränsad betydelse. Ingen kan tvinga honom att tala.

Vem ställde frågan? Mina sagesmän minns inte. Överlevande jag talat med har berättat om ett svart, ekande hål i bogen på fartyget när det sjönk. Vatten och flottar sögs ned i det. Men jag tror inte att uppgiften kommer därifrån.

I höstas fick jag ett tips per mejl från en kollega. Dagens Nyheter hade haft en artikel om detta hål den 18 oktober 1994, tre veckor efter olyckan. Journalisten Anders Hellberg citerar där en anonym källa "med mycket god insikt i fartygets konstruktion" och "andra mycket insatta källor", men även Sjöfartsverkets observatör i JAIC, sjökapten Sten Andersson. Denne Andersson var aktiv i utredningsarbetet och närvarande vid förhör som hölls med överlevande besättningsmän och andra vittnen till olyckan, som befälhavarna på de fartyg som kom till olycksplatsen.

Utredarna förstod inte hur fartyget kunde sjunka så snabbt. Visiret hade, sedan det hade lossnat, hängt på bogrampen och dragit ut den någon meter.

"Men många experter har haft svårt att tro att denna förhållandevis lilla öppning i rampen skulle ha släppt in så oerhört stora mängder vatten som senare sänkt fartyget", refererar Hellberg.

Teorin som framförs är att "hydraulkolvarna, som normalt reglerar öppningen, slitit upp stora spår i skrovet. Den balk som hydraulkolven sitter i har i sin tur slitit loss delar av skrovplåten". DN:s illustratörer visar hur det skulle ha gått till.

Hellberg fortsätter:

"Enligt DN:s källa ger detta 'våldsamma mekaniska skador och stora hål i skrovet'. Hålen kommer då att ligga under vattenlinjen i den kraftiga sjön."

Om hålen verkligen gick ned under vattenlinjen är lite oklart. Någon särskild vattenlinje för hög sjö finns, mig veterligen, inte.

Teorin är osannolik. Hydraularmens infästning kan inte vara starkare än ett svetsat skrov med täta spant. Hydraularmen knäcks eller bryts loss långt innan balkarna påverkas. Men teorin uppstår för att utredarna försöker förklara skadorna. Hellberg redovisar till på köpet två olika förklaringar. Dels den i illustrationen, att visirets hydraularm har vridit om en balk som i sin tur vridit loss skrovplåtar, dels att visiret har slagit hål på skrovet efter att ha lossnat:

"De som bott i hytter under bildäck långt fram i fartyget har berättat att de hört ett skrapande ljud på utsidan av fribordet - alltså fartygets sida. Det ljudet skulle kunna vara det slutligen bortslitna visiret som dragits längs med fartygssidan."

Denna senare förklaring förutsätter 1) att Estonia hade kraftig slagsida och 2) att hon gjorde god fart framåt. Dessa två förutsättningar är inte förenliga. JAIC bestämde sig snart för att visiret förlorades under gång (14 knop) medan fartyget var upprätt.

Vad anonyma experter säger till journalister har inget bevisvärde. Men att Sten Andersson bekräftar skadorna på skrovet har det. Han citeras direkt av Hellberg och dementerade aldrig uppgifterna:

"När det 50 till 60 ton tunga visiret börjat röra sig slet hydrauliken spår i plåten och det blev hål i skrovet", säger Sten Andersson ... som inte själv var med i måndagens sammanträde i Tallinn.

Kollegerna i kommissionen var alltså i Tallinn när intervjun gjordes. Vidare:

"Det finns bilder på de här skadorna, som vi fått genom nya bilder som undervattenskamerorna tagit", säger Sten Andersson.

Detta är bevis för att de svenska utredarna vid tillfället för intervjun ansåg det obestridligt att Estonia hade kraftiga skador på styrbordssidan och att deras uppfattning grundades på videoupptagningar från vraket. Av den följande tystnaden kan vi dra slutsatsen att hålet inte kunde förklaras av visirets rörelser. Sten Andersson förstod inte då att dessa uppgifter var kontroversiella. I dag har han, när jag ringer honom, "inte en susning" om att man överhuvudtaget resonerade om hål i styrbordssidan. Det är alldeles för länge sedan, säger han.

Den som tittar på de offentliga videokopiorna hittar inga hål på styrbordssidan, de hittar inte ens någon styrbordssida. I brittiska Disengages rapport om videofilmerna, som har bifogats den tyska expertgruppens utredning och på rutan när redovisar vilka sekvenser som har klippts bort, heter det:

"... klippen i banden - olika kassetter från olika tidpunkter och datum - avser gång på gång samma områden på fartyget ... och inkluderar styrbordssidan mot bottnen och bildäcket."

Bland det bortklippta finns rimligen de bilder som gav Sten Andersson och hans kolleger sådana bekymmer.

Även Anders Hellberg drabbades av minnesförlust. I den bok han skrev med Anders Jörle (*Katastrofkurs*, 1996) omnämns inte skadorna på skrovet. Ändå hade han, för att kunna skriva sin bok, av de svenska ledamöterna i JAIC beretts tillgång till en mängd hemligstämplade förhör och annat arbetsmaterial, som annars släpptes först med slutrapporten i december 1997. Man kan säga att Hellberg i denna bok levererar den inofficiella svenska synen på haveriet. För det förtroendet tycks han ha fått betala ett pris.

Nå, finns någon annan bevisning för ett större hål på vrakets styrbordssida? Ja, det gör det. När robotkameran vid dykningen i december 1994 skulle föras in på bildäcket, visade det sig att öppningen vid rampens övre del var för liten för att medge passage. Därför sänktes kameran ned på bottnen och manövrerades sedan direkt in på bildäcket genom detta hål. Kameran befinner sig hela tiden på 89 till 90 meters djup (video B40b i Estonia-arkivet). Flera försök misslyckas innan ROV-kameran slutligen är därinne. Johan Ridderstolpe upptäckte detta för ett år sedan och hans slutsats har senare bekräftats av britterna. Det stora hålet förklarar också varför garagets styrbordssida invändigt är täckt av dy.

Problemet är att spanten sitter med 60 centimeters avstånd i bogen. Att plåt kan brytas upp är en sak, men för att ROV-kameran skulle kunna passera in måste ett eller flera spant vara borta. Även om en sprängladdning tryckt ut plåten så kan den inte ha knäckt spanten. De måste ha skurits bort. I JAIC:s slutrapport medges inte ens att ROV-kameran har varit inne på bildäck.

"För att komma in i garaget krävdes omfattande svetsarbeten. Det fanns ingen anledning till det", berättade Olof Forssberg för tyska Stern (18/96).

Indirekt bekräftar han - eftersom kameran faktiskt tog sig in - att spanten skars bort.

KNUT CARLQVIST

Artikeln tidigare publicerad i Finanstidningen