Det har gått magi i tigandet, noterar Knut Carlqvist. Lite som när man måste undvika att trampa på skarvarna mellan trottoarstenarna.

Det regnade nere i Hamburg och jag åt thailändsk wok, fiskpinnar med nyponsoppa över. Jutta Rabe på Spiegel-TV hade omdöme nog att beställa in en sallad. Hur kommer de att reagera, undrade hon. Med tystnad, sa jag. Tidningarna skriver inte en rad, TT skickar inte ut någon sammanfattning och radion leker tysta leken. *So ist es nicht bei uns*, sa Jutta. Jodå, titta på Kohl. Det är inte direkt tyst om Kohl, invände Jutta. Karlen som läckte ville väl ge igen, men det gick rätt upp på löpet. Hade det gått rätt upp på löpet om höga vederbörande inte gillat det? Tyskland är ett stort land, det är alltid någon som hugger, sa Jutta. Om inte annat så i Bayern.

Det regnade som sagt i Hamburg och jag åt thailändsk wok. Jag flög hem, skrev artikeln om den tyska expertgruppens rapport om Estonia och sände den till Svenska Dagbladet. Den innehöll uppseendeväckande uppgifter. Morgonen därpå satt jag vid mitt skrivbord omsluten av en dånande tystnad. Inte så att människor inte ringde. Men i medierna var det knäpp tyst.

Inte i de tyska. De tyska tidningarnas Stockholmskorrespondenter hörde av sig. Vid tretiden ringde Norddeutscher Rundfunk, de hade inte fått en enda ledamot av haverikommissionen att ställa upp i ett TV-program om den tyska rapporten, ingen från Sjöfartsverket, ingen politiker. De var bekymrade. Jag talade om för dem att de inte kunde vänta sig några svar. En svensk tiger. Om vi inte tiger så smäller det. Vad kan smälla? undrade de. Ingen aning, sa jag. Men vi har tigit i 50 år och ingenting har smällt. Det visar på nyttan av att tiga. Det är möjligt att det inte smäller om vi öppnar truten, men varför ta risken? Norddeutscher Rundfunk lade på luren.

Det finns fakta här i världen. Att Estonias kurs plottades från kustbevakningen på Utö är ett faktum. Att den olycksdagen klockan 16.45 sändes över till marinens högkvarter är ett annat. Jag har en kopia av det faxet framför mig. Att den internationella haverikommissionen förnekar existensen av denna plottning är ett tredje. Inget hindrar journalisten A från att bläddra i kommissionens slutrapport, be mig faxa över plottningen och ringa Helsingfors. Det tar tio minuter. Inte en enda journalist i hela Sverige har gjort det.

Det är ett faktum att visiret påträffades vid bogen på vraket dagarna efter olyckan, likaså att finländska och svenska marinen fortsatte att söka efter det fram till den 18 oktober. Ett tredje faktum är att Kari Lehtola för Göteborgsposten (10 oktober) uppgav att det stora föremålet vid vraket som synts vid ekolodningen den 30 september - visiret - var "ett slags stenpyramid". Varför just en stenpyramid och inte ett cirkustält? Det är svårt att veta.

Det är lite besvärligare att bevisa att visiret påträffades vid bogen. Säg att det tar några timmar att tänka över saken. Men när man väl har gjort det inser man att haverikommissionen är ute och cyklar. Varför den är ute och cyklar kan man spekulera över, att den är ute och cyklar är ett faktum.

Min fru menar att ingen kan ro i land en sådan tystnadens konspiration.

Inte utan att någon börjar skrika i något hörn. Medge att det vore enklare att tro på ett präktsvenskt Stasi. Men omsider har jag börjat luta åt den svenska tigern, eller kanske ett mer allmänt fenomen. I *Liftarens guide till galaxen* förklarar Ford Prefect hur man får saker och ting att försvinna. Man intalar sig helt enkelt att det är Någon Annans Problem.

KNUT CARLQVIST

Artikeln tidigare publicerad i Finanstidningen